6 min lästid : 05 februari 2013

Mångfacetterad entusiast med blick för bygden

Ansvarig i en verkstadskoncern, lagledare för ett lokalt fotbollslag och bokhandelsägarinna – en omöjlig ekvation? Inte för Malin Alfredsson, vd och hälftenägare i Cellwoodgruppen, som tycker att ett brett engagemang föder goda idéer och berikar yrkeslivet. Delaktighet och variation är bästa sporrarna – och allt är möjligt bara den röda tråden stavas glädje.

-Jag kan ibland läsa om framgångsrika före detta kollegor i Dagens Industri och tänka att:
"Ja, där kunde jag nog också ha varit." Men jag skulle aldrig vilja byta ut min tillvaro,
även om det utåt sett kanske finns fräckare arbeten, säger Malin Alfredsson.


Hon har nämligen det hela mycket klart för sig: hon vill arbeta i ett tillverkande företag som gör reell nytta, skapar bra arbetstillfällen och bidrar positivt till samhället. Att kika ut
genom fönstret från Söderhamn Erikssons kontor i Mariannelund, se en lastbil köra
iväg med en ny maskin och veta att den ska användas ute i världen och på så sätt bidra
till Sveriges välstånd och utveckling, är en av Malins absolut viktigaste drivkrafter. Då
omkring 75 procent av Cellwoodgruppens produktion går på export, bland annat till Kina, är det inte undra på att hon tycker det är genuint roligt att gå till jobbet.

 

Det kan verka som om Malins väg varit spikrak, men valet att börja i familjeföretaget var verkligen ingen självklarhet. Född och uppvuxen i Mariannelund med omkring 1 500 invånare, var det först större vyer som lockade. Efter gymnasiet i närliggande Eksjö och Handels i Göteborg, blev hon färdig civilekonom mitt i en sprakande högkonjunktur. 23 år gammal fick Malin drömjobbet som kapitalförvaltare i ett dotterbolag till SEB. Därifrån var steget inte långt till positionen som ekonomi- och finanschef i ett fastighetsbolag, en tjänst hon tillträdde just innan den svenska fastighetskrisen i början av 1990-talet.


– Västsverige drabbades hårt, och det var en oerhört spännande tid. Vad jag lärde mig? Att det går åt skogen om man gör dumma affärer.

Tankarna på en annan yrkesroll – i en konkretare verksamhet – började gro. Efter sju år i yrkeslivet lockades Malin tillbaka till Mariannelund för ett projektuppdrag på Söderhamn Eriksson, eller snarare gick rakt i en fälla som hennes pappas närmaste kollega gillrat. När dåvarande ekonomichefen sa upp sig 1995 klev Malin in. Från att tidigare inte ens ha velat sommarjobba inom koncernen, tog hon nu steget fullt ut och pusselbitarna föll på plats.

 

– Nyckeln var att jag inte såg det som om jag började i familjeföretaget, utan att det faktiskt var arbetssysslorna i sig som lockade.

 

Efter generationsskiftet några år senare, då Malin och hennes syster Eva tog över en delvis spretig verksamhet, valde de att renodla och se till helheten. Fokus lades på fyra av Cellwoodgruppens dotterbolag: Söderhamn Eriksson och Cellwood Machinery, som tillverkar maskiner till sågverksindustrin respektive pappers- och massaindustrin, samt Sveriges äldsta järngjuteri Bruzaholms Bruk och domkraftstillverkaren Simson Power Tools.

 

Idag har gruppen 330 anställda, och industrierna finns i Mariannelund, Bruzaholm, Nässjö, Hofors och Söderhamn. Dessutom har koncernen marknadsbolag spridda över världen.

Så småningom insåg jag att jag inte behövde bli en kopia av pappa. Jag kunde bli något eget.

Initialt väckte beslutet att ta över Cellwoodgruppen många tankar – hur skulle hon exempelvis hantera det faktum att hon inte var tekniker?

 

– Visst fanns det vissa förväntningar i organisationen, men så småningom insåg jag att jag inte behövde bli en kopia av pappa. Jag kunde bli något eget.

 

Det Malin istället kunde bidra med var sina egna yrkeslivserfarenheter, genom att ha koll på ekonomifrågorna. Hon visade sig också ha en god förmåga att se nya möjligheter, engagera och entusiasmera – samt att omge sig med kloka beslutsfattare. En av de stora förändringar Malin och systern Eva drev igenom var nämligen att förtydliga vd-rollerna i dotterbolagen. Idag har Malin därför inget operativt ansvar, utan agerar bollplank åt dotterbolagens respektive vd.

 

En av dessa är Lars Alfredsson, vd för Bruzaholms Bruk, som dessutom råkar vara Malins man. Om det blir mycket jobbprat hemma runt köksbordet? Nej, det är förbjudet. För att upplägget ska fungera krävs det vattentäta skott mellan de olika rollerna.

 

Att inte vara involverad i det dagliga arbetet är bara en fördel enligt Malin; det kan bli enklare att se de större penseldragen då. Som koncernöverhuvud är hon överlag mån om att inte peta i för många detaljer, utan tror istället på ett gott samspel mellan ledning och operativ styrelse.

 

– Jag har inte den minsta lust att sitta och staka ut vägen uppifrån – drivkraften måste komma inifrån organisation.

 

För att skapa nyttiga externa kontakter är hon bland annat engagerad i Centrum för Näringslivshistoria och i Teknikföretagens styrelse.

 

– Teknikföretagen jobbar med viktiga övergripande frågor, och som företag får vi även bra hjälp med exempelvis personalfrågor.

 

Hon brinner lite extra för det långsiktiga arbetet med att påverka barn och ungdomar att välja tekniska utbildningar.

 

– Jag är väldigt förvånad över att det finns teknikföretag som inte insett att skolan är vår viktigaste leverantör. Det handlar om något mer än att bygga varumärket; det handlar om att ta ansvar för framtiden.

 

Malin har märkt att andra lokala näringsidkare emellanåt har svårt att anställa. Det problemet har inte Cellwoodgruppen, det verkar alltså som om relationsbyggandet har gett avkastning. Företagens helhetstänk brukar vara en av anledningarna till att personer söker sig till dem.

Förmodligen spelar Malins privata engagemang i lokalsamhället också en viss roll för verkstadskoncernens profil. Varje år visas exempelvis det 350 år gamla Bruzaholms Bruk och det intilliggande museet upp för gymnasieungdomar. Den välbevarade bruksmiljön har rustats upp och Malin själv bor med sin familj några hundra meter bort.


Hon är också lagledare i det ena av de två döttrarnas fotbollslag, och hon har pushat
tjejerna att skramla ihop pengar för att åka till Gothia cup genom julgransförsäljning och
extraknäck på karamellkokeriet i Mariannelund. Emellanåt vänder sig också andra lokala
aktörer till Malin för att fråga om råd. Hjälper till gör hon gärna. Som exempelvis när det kommunala biblioteket i Bruzaholm skulle läggas ned, då hon blev »skrikarg« och initierade ett nytt biblioteksprojekt istället.

 

Samma drivkraft väcktes till liv när den anrika bokhandeln i Eksjö hotades av nedläggning. Malin tog över och nu har butiken renoverats och nysatsat på kundklubb och populära författarkvällar. Snart stundar butikens 170-årsfirande och Malin ser det som om hon förvaltar ett värdefullt arv, ett arv som berikar både henne och omgivningen.


– Överlag handlar det om att jag blir taggad när andra säger att något är omöjligt. Det handlar också om att det måste finnas glädje i livet, en inställning som genomsyrar både mitt yrkes- och privatliv.

 

Malin älskar själv att läsa, även om det är svårt att hinna hålla koll på alla nya böcker.
Hon pekar på butiksdisken där några av favoriterna ligger – debutanten Elin Olofssons Då
tänker jag på Sigrid och Susanna Alakoskis Oktober i Fattigsverige. Ibland står hon i
kassan på lördagarna, och just den dagen då vi hälsar på har hon stämt träff med ena dottern i butiken. En annan som lovat dyka upp i butiken på sikt – om hans författarplaner blir verklighet – är en viss Leif Östling, bekant från styrelsearbetet i Teknikföretagen.

 

Det är inte alltid det enkla som är det roliga.

Efter att ha hört Malin berätta om sina många aktiviteter, väcks frågan om hur hon egentligen hinner med alla åtaganden?


– Idéerna finns inte alltid vid skrivbordet, och jag ser ingen vits med att sitta där 40 timmar
i veckan. Att jag äger min egen tid gör också att jag sällan känner mig stressad. Jag tycker faktiskt att jag har det väldigt lyxigt.


Malin funderar på om det faktum att hon är kvinna i en mansdominerad bransch gör att hon
lättare kan forma vd-rollen efter eget huvud. Eller så är tiden helt enkelt mogen för ett bredare spektrum av ledare, där den gemensamma faktorn utgörs av passionen för arbetet.

Malin menar själv att det är hennes bakgrund i den finansiella världen som format henne i hennes nuvarande roll. Ekonomisk trygghet, visst, men pengar i sig är inte någon drivkraft. Naturligtvis måste privatägda Cellwoodgruppen tjäna pengar, men i första hand ska de vinster som genereras användas för att utveckla företagen. Stabilitet och långsiktighet är utmärkande för organisationen.

 

– Jag har själv valt det här livet och vill kunna känna stolthet när jag är gammal.


Cellwoodgruppen känner som många andra företag av lågkonjunkturen, men Malin
är övertygad om att produkterna kommer att behövas även fortsättningsvis. Även om vägen framåt för koncernen inte alltid är helt enkel, finns inte ett uns av tvekan om att Malin verkligen trivs med sin tillvaro. Ibland har det, talande nog, hänt att hon håller föredrag med rubriken: "Det är inte alltid det enkla som är det roliga."

Publicerad 05 februari 2013

Text

Ulrika Mann

Foto

Sofia Sabel