Den dummaste jävla idé jag någonsin hört

Mellanchefen vid det stora företaget var tyst en stund. Johan Wendt tänkte att det lovade gott; att mannen gillade hans pitch om gratis läxhjälp i matte. Sedan tog mannen till orda. "Du, Johan", sa han, "det här var den dummaste jävla idé jag någonsin hört." Johan Wendt tackade för hans tid, la på och ringde till nästa på den 1000 företag långa listan.

När Johan Wendt startade Mattecentrum var han en avloppsingenjör från landet, utan nätverk och entreprenörskunnande och med obefintlig meritlista. Nu delar han med sig av de lärdomar och erfarenheter han samlat på sig under resans gång i boken ”Den dummaste jävla idén jag någonsin hört”.

 

Under de första 18 månaderna funderade han mycket på om idén om gratis läxhjälp verkligen skulle fungera. Det var många som inte trodde på den och det där med ”den dummaste jävla idén” höll på att knäcka hans självförtroende.

Visst, jag hade ingen bra pitch, men jag tycker att vi i Sverige är så duktiga på att trycka ner andras idéer.

Orden gjorde ont och låg länge och gnagde i Johan Wendt samtidigt som de sporrade honom att inte ge upp.

 

– Visst, jag hade ingen bra pitch, men jag tycker att vi i Sverige är så duktiga på att trycka ner andras idéer. Även om Mattecentrum inte funkat, hade jag garanterat lärt mig jättemycket på det. Jorden hade inte gått under och jag hade fått prova min idé, säger han.

 

Man måste få misslyckas utan att bli uthängd för det.

 

– Jag tycker inte man ska vara så rädd för att misslyckas. Det är också något jag skriver om i boken – vi måste tro på varandra. Vara konstruktiva i vår feedback i stället för att såga vid fotknölarna.

 

Själv får han många idéer från sociala entreprenörer pitchade för sig och han lyssnar alltid. Ibland är det idéer han inte tror på. Då väljer han att tala om vad han tror att de måste göra för att det ska gå så bra som möjligt. Men aldrig »lägg ner«. Ingenting får avfärdas som omöjligt.

 

– Ärligt talat, min idé att ge gratis läxhjälp till barn och ungdomar är inget nytt. Det är något man har gjort i 400 år. Det är ingen dum idé, men det svåra har varit genomförandet, att få ekonomi i det hela.

Det är förvånansvärt hur mycket hjälp man kan få om man bara vågar fråga.

För Johan Wendt kom vändningen i form av familjen Stenbeck. I december 2009 skickade han in en ansökan till Kinneviks stiftelse Playing for Change (numera Reach for Change) som sökte sociala entreprenörer som genom lek gjorde livet bättre för barn och unga. Han hade förvisso ingen aning om vad en social entreprenör var, men han tog chansen. Några månader senare stod det klart att han var en av de unga personer som stiftelsen valde att satsa på med ett treårigt skräddarsytt program med stöd av koncernens alla företag och tillgång till ett omfattande internationellt nätverk.

 

– Att Sveriges kanske främsta entreprenörsfamilj gick ut och stöttade mig gav mig självförtroendet tillbaka. Jag var så stolt och glad den dagen. Jag fick tillbaka all den energi man behöver för att verkligen brinna för en idé.

 

Genom Reach for Change har han träffat Kinneviks koncernchef Christina Stenbeck vid ett flertal tillfällen. Så när förlaget bad honom ordna fram citat till bokomslaget tvekade han inte en sekund.


– Jag vågar alltid fråga. Det är förvånansvärt hur mycket hjälp man kan få om man bara vågar fråga.

 

Christina Stenbeck gav honom inte bara ett utan fem olika citat att välja bland. Detta var det han fastnade för: ”Johan delar med sig av sin personliga story för att inspirera oss alla att dagligen vilja påverka och förändra. Han representerar allt det som jag strävar efter att vara både hemma och i mitt arbete.”

 

– Att hon skrev ”hemma”, att hon blandar in sin familj, det tycker jag är så himla fint, säger Johan Wendt.

 

En annan som delar med sig av sitt omdöme på omslaget är Jerry Greenfield, grundare till glassföretaget Ben & Jerry’s. Tidigare i år utsågs Johan Wendt till en av fem vinnare i företagets internationella tävling för innovativa sociala entreprenörer. Under finalen i Uganda kom Jerry Greenfield fram till Johan Wendt. Du ska veta, sa han, att jag tyckte att du var bäst på att pitcha i semifinalen i London.

 

Sedan gick han.

 

– Jag blev så himla glad! Och jag tänkte att han måste ju gilla mig så jag mejlade hans assistent och frågade om jag kunde få ett citat till min bok. Och det fick jag.

 

I juryn i London satt också Per Holknekt, grundare av klädföretaget Odd Molly och tidigare världsmästare i skateboard. De började prata och det visade sig att Per Holknekts passion i skolan hade varit just matte. Så när boken började bli klar föll det sig naturligt att fråga honom om han ville skriva ett förord. Vilket Per Holknekt ville.

Jag ska inte säga att pengarna är sekundärt, men det andra är lika viktigt som pengarna.

Johan Wendt beskriver sin bok som en spännande historia som alla kan läsa: En framgångssaga som ska kunna ge vem som helst inspiration. Inte bara sociala entreprenörer utan också sociala intraprenörer, alltså människor som jobbar på stora företag och som vill dra igång en verksamhet inom företaget.

 

Som nyexad ingenjör jobbade Johan Wendt på Vattenfall. Han frågade sin chef om han och några av hans kollegor kunde få ta av sin arbetstid för att ge läxhjälp till barn. Det är en väldigt gullig tanke, sa chefen, men så fungerar det inte i vuxenvärlden.

 

– Hade jag fått dra igång Vattenfall läxhjälp hade jag kanske varit kvar på företaget än i dag, säger Johan Wendt.

 

Han hoppas också att chefer på olika företag ska få inspiration och idéer om hur de kan driva sin verksamhet på ett annat sätt.

 

– Det har gått bra för Mattecentrum därför att vi har ett särskilt sätt att arbeta, kommunicera och angripa problem på.

 

I början handlade det mycket om att företagens engagemang skulle vara ett passivt bidragande. I dag finns ett väldigt nära samarbete med huvudsponsorer och samarbetspartners.

 

– Jag ska inte säga att pengarna är sekundärt, men det andra är lika viktigt som pengarna. Där tror jag att företag som i dag inte har några etablerade samarbeten skulle kunna få inspiration till hur de skulle kunna jobba. De som i dag bara skriver ut en check skulle också kunna förändra sitt sätt att arbeta.

 

Under det första året hade Mattecentrum en budget på 20 000 kronor. Det var så mycket Johan Wendt fick ihop när han ringde till de där 1000 företagen. Den knappa budgeten har lett till att föreningen fått jobba väldigt smart. Till exempel när de första reklamaffischerna för räknestugorna skulle tryckas ringde han runt till tryckerier och berättade om idén – ett företag nappade och tryckte upp dem gratis. Det tänket har man kvar i dag.

 

– Utgångspunkten är alltid att vi ska få det gratis. Man kan få väldigt många saker gratis om man ber om det. Det är på så sätt som vi håller nere våra kostnader.

Jag frågar inte för min egen skull, jag frågar för Mattecentrum. Det är så mycket lättare då.

När Mattecentrum beslöt sig för att hålla seminarium under Almedalsveckan kollade de upp vilka av deras samarbetspartners som hade hyrt lokaler i Visby den veckan.

 

– Jag ringde till Teknikföretagen och berättade att vi ville hålla ett seminarium om skola och matte, får vi göra det hos er? Och det fick vi.

 

Mattecentrum har också fått Kalle Anka att göra ett temanummer om matematik: När knattarna är ute på äventyr och hamnar i trubbel behöver de matte för att ta sig ur det. De har haft mattekluringar på Arlas mjölkpaket i omgångar under våren och hösten. Och de har haft mattepyssel på ett trettiotal McDonalds- restauranger och upptagit restaurangens brickunderlägg under en månads tid.

 

Johan Wendt påpekar att det säkert är många andra som tänkt de här idéerna, men inte vågat fråga.

 

– Jag vågar alltid fråga. Jag frågar inte för min egen skull, jag frågar för Mattecentrum. Det är så mycket lättare då.

 

Samma sak gäller för boken som han marknadsför mycket på nätet, därför att pengarna för den går till Mattecentrum. Hade pengarna gått till honom själv hade det varit jättesvårt.

 

– Då hade jag skämts över att sälja den, jag hade gett bort den. Jag är en 70-talist som inte får sticka ut.

Att skriva boken har delvis fungerat som terapi för Johan Wendt. Det började på julafton 2012. Han var hemma hos sina föräldrar och hade tråkigt; alla andra hade gått och lagt sig. Så mest för att ha något att göra tog han fram datorn och skrev ner 20–30 rubriker på sådant som skulle kunna intressera andra – misstag och framgångar. Så började han skriva. Han skrev så att han fick ont i fingrarna. Det blev 3-400 ord om dagen. Men allt finns inte med i den färdiga boken.

 

– Det var så himla skönt att få skriva av mig. Sedan har jag tagit bort en hel del, sådant som handlar om folk som har varit taskiga eller försökt sabotera för mig. Jag vill inte såra någon. Dessutom är det ju så att i alla berättelser finns det två sidor och de andra kan inte försvara sig i min bok.

Publicerad december 2013

Text

Karin Fjell Hager

Foto

Erik Thor