Hans anställda ska längta till jobbet

Det började dåligt för Niclas Hoflin.

– Jag hade en brutal barndom. Den var våldsam. Jag tillbringade mycket tid för mig själv, jag vandrade runt på gatorna nattetid när jag var 8, 9, 10 år. Jag kunde sitta långa stunder och bara rita kurvade linjer, bara för att få dem snygga, berättar han idag, fyra decennier senare.

 
Pappa polisen flängde land och rike runt i jakten på dåtidens storförbrytare och Niclas bodde hos sin mormor och morfar.

 
– Det var så dåligt hemma, så när jag var tio år emigrerade jag till en romsk familj. Pappan i familjen tycke att jag var smartare än hans söner, så jag fick stanna.

Det låter som upplagt upplagt för att Niclas Hoflin skulle ha blivit en av de där förbrytarna som pappa Hoflin ägnade all sin uppmärksamhet. Så blev det inte. Någon fick syn på Niclas och gav honom en chans. Sa att, ”du passar bättre här”.

Niclas Hoflin var fortfarande tonåring när han startade sitt första företag, och som 18-åring hade han redan sju anställda. Som 22-åring utsågs han till Sveriges bästa säljare, vid 25 års ålder blev han vd för låstillverkaren Bewator och en av Wallenberg-sfärens yngsta verkställande direktörer någonsin.

Sedan var han färdig med det där. På 30-årsdagen hann en annan del av Niclas ikapp honom.

– Jag bestämde mig för att bli världsberömd musiker eller världsberömd designer, säger Niclas Hoflin. 

Han sålde bilarna och stockholmsvåningen, tog med sig familjen och flyttade till ett jaktslott i Skåne. Sedan bar det iväg på inspirationsresa ut i världen. Men resan blev kortare än planerat. I Köpenhamn gick Niclas Hoflin in på varuhuset Illums Bolighus. Där fick han syn på den mest väldesignade uppsättningen kastruller han någonsin sett.

Plötsligt rasade allt samman. Det var ju detta han själv skulle ha designat – nu hade någon hunnit före.

Efter att ha hämtat sig från chocken vaknade nyfikenheten istället. Vem hade gjort detta? Det visade sig att det var den danske designern Ole Palsby som låg bakom. Niclas Hoflin tog kontakt, och blev mot alla odds assistent till Palsby. Efterhand blev han mer av en manager och byggde upp Ole Palsbys företag Eva Trio utanför Danmarks gränser.

Efter tio år tillsammans med Ole väcktes lusten att själv designa igen. Men denna gång var det inte köket som lockade.

Niclas Hoflin såg ljuset. Och mörkret. Redan som barn hade han varit fascinerad av ljus, han kunde stå länge och slå på av på av en lampa, uppslukad. Utan att berätta det för någon, inte ens Ole Palsby, började han rita lampor. Nästa steg var att tillverka och sälja. Något som visade sig svårare gjort än sagt.  Inga svenska tillverkare ville göra hans lampor, och ingen ville sälja dem. Vägen framåt var stängd. För tillfället.

Också i Skåne är hösten grå. Här, i Vittsjö, har Niclas Hoflin de senaste fem åren jobbat 80 timmar i veckan för att förverkliga sin passion – lamparmaturföretaget Rubn. Verksamheten har lång tradition på orten – redan på 1950-talet etablerade sig lamptillverkaren Luxus här.

Niclas Hoflin köpte fabriken 2009.

– När jag kom hit med mina lampor och skulle börja tillverka, upptäckte jag att det inte fanns någon produktion här. De hade slutat med det på 1970-talet, berättar han.

 
– Det var jävligt jobbigt. Jag fick en chock när jag insåg att här kan man ju inte sätta ihop lampor.

Idag lever fabrikens verkstäder igen. Här tillverkar Rubns 25 anställda 40 000 armaturer för hand varje år. Och mer ska det bli.

– Vi håller på att bygga om. Bland annat ska väggar rivas och vi kommer att få en jättemontering. Jag planerar också för att bygga en riktigt bra personalmatsal – den bästa restaurangen på orten, säger Niclas Hoflin.

De senaste åren har han haft fullt fokus på andras lust och drivkrafter.

 
– Hur ska man få människor att trivas på jobbet? Det där har jag klurat väldigt länge på. Det har varit ett heltidsjobb att få folk att längta till jobbet. Det tror jag är en av nycklarna till våra framgångar.

Han gör det genom att gång efter gång visa att han ser sin personal, ge beröm och kritik, berätta om företagets framgångar, berätta hur det personalen gör påverkar människor i deras vardag, prata om vart företaget är på väg.

– Jag tror att det handlar om att gå ner på individnivå som chef, och faktiskt hinna med alla 30, 40, eller 400 i personalen och se ”vad  driver dig? vad kan vi göra för dig inom ramen för företaget? Vad kan vi göra för varandra?”. Den typen av engagemang måste du nog ha i din personal, om du ska få bra personal.  

Snacket om att personal ska hitta sin egen motivation ger han inte mycket för.

– Jag har försökt allt det där. Jag har läst allt som finns att läsa om ledarskap, jag har praktiserat det och misslyckats så jäkla många gånger, för att jag vill att människor ska växa av sig själva.

– Men människor gör inte det. Jag får stå för 90 procent av deras växt. Det är en kombination av mutor och pock och lock och bonus och att de ska vara stolta i sin bekantskapskrets, för det betyder så sjukt mycket för någon som jobbar på små orter, säger Niclas Hoflin.

Det är ett grundproblem i industrivärlden, säger han, att det är fult att jobba och fult att älska sin arbetsgivare.

– Det gör mig skogstokig när jag vet att de kan säga ”jag älskar dig Niclas” för att sedan gå hem och säga till grannen att ”jau fyij faen vilket jaävla skitjobb”, för att det inte är fint att säga att du älskar ditt jobb. Det är svårt att leva med.

Här kommer Niclas Hoflin in på facket, IF Metall. Han tycker att de aktivt bidrar till polariseringen mellan arbetsgivare och anställda och till attityden att det ska vara fult att trivas på sin arbetsplats.

– Det gör mig skogstokig när de kommer hit på sina föreläsningar, stövlar in, samlar ihop personalen och ska informera som om att jag är något jävla hot. Men det är ju jag som är deras framtid. Inte facket, jag.

– Varför är det ingen som säger det? ”Sköt er nu på arbetsplatsen, tänk på att Niclas och företaget är er framtid. Gör allt ni kan varje dag för honom”, säger Niclas Hoflin.

Han är överlag skeptisk till facket, som han tycker har spelat ut sin roll idag.

– När jag började här fick jag en bok på 500 sidor som reglerar allt. Jag höll på att dö och fick ont i magen, det enda jag tänkte var att ”fy fan vad fel du kan göra”, säger han.

– När jag kom som blåögd handslagsvärmlänning så ringde jag fackets ombudsman och frågade om avtal och löner och annat. Och så visade det sig att de bara lurade mig och fintade bort mig. Fullständigt. När jag konfronterade ombudsmannen efter att ha pratat med Teknikföretagen så muttrade han och sa att ”men såhär ser vi på saken”.

– De slåss för sin överlevnad, för att folk ska betala in sin fackavgift, fackets arbetssätt är inte relevant idag. Är du inte snäll mot din personal går de någon annanstans och då har du inget företag.

Niclas Hoflin har ett genuint intresse för människorna som är Rubns personal. Det engagemanget påverkar mer än personalens välmående – det ger också rent företagsekonomiska effekter.

 
– Jag är så pass egoistisk att jag bara vill göra mina egna saker. För att kunna göra det, måste jag använda personalen på bästa möjliga sätt och se människan bakom varje skruvmejsel. Det är det som det handlar om. Annars hjälper de ju inte mig att nå min dröm, att tjäna mer pengar eller sälja mer lampor eller bli lyckligare.

Men som arbetsgivare tar han också tillfället att ge andra det andra gav honom för många år sedan, en chans att byta kurs i livet. Några av dem han anställt har haft fotboja, ett fängelsestraff i bagaget eller problem med alkoholen.

– Om jag är så lyckligt lottad att jag orkade välja rätt väg och att det fanns folk som gav mig chansen, så kan jag ge nästa samma chans. Jag vill bo i ett bra samhälle där folk är snälla mot varandra och tror att andra kan lyckas, säger han.

Idag omsätter Rubn 40 miljoner kronor om året – nettoresultatet är 10 miljoner kronor.

– Men vi får 150 mejl om dagen från folk som vill köpa våra produkter. Det är helt sinnessjukt, de tre personer som sitter och svarar på mejl håller på att gå i däck, säger Niclas Hoflin och fortsätter:

– Vi hade kunnat omsätta 100 miljoner kronor i år om organisationen hade varit klar, men det är den inte. Så vi säger nej för att vi ska ha det bra fram tills att vi är redo att öka takten.

Bland annat har han tackat nej till ordrar från ett danskt lyxhotell och från en svensk butikskedja. Det är inga svåra beslut, säger han.

– Ole Palsby sa alltid till mig att ”never follow the money”, det gör bara folk olyckliga. Så är det – säger du inte nej, får du äta upp det sedan.

Så visst ska Rubn växa vidare och bli världens bästa lampföretag. Men först ska den där personalrestaurangen bli färdig.