Designens pionjärer banade väg för storföretagen

"Tänk om alla formgivare vore förtrogna med produktionens svårigheter och alla ingenjörer hade förståelse för formgivarnas estetiska strävanden, vilket industriellt paradis vi då skulle ha." Ralph Lysell, industridesigner, Ericsson, 1943

Svenska företag är duktiga på industridesign, men många har varit ännu duktigare tidigare. Det finns mycket att lära av de designpionjärer som banade väg för Sveriges storföretag.


– Många av pionjärernas bragder ligger gömda och glömda i företagens arkiv, konstaterar Lasse Brunnström, professor i designhistoria och docent i konstvetenskap.


Själva begreppet »industridesign« började användas på 1940-talet. Men syntesen mellan konst och teknik är inget nytt.


– Redan antikens greker betraktade de sköna konsterna som teknik, berättar Lasse Brunnström. Konstnären var alltså en slags tekniker.

 

För en bredare allmänhet är renässansens Leonardo da Vinci det kanske bäst kända exemplet på en konstnär som länkade samman konst och teknik.


Inget nytt under solen alltså.


Men med industrialismen och en framväxande stor och bred konsumentmarknad blev det också nödvändigt att hitta effektiva sätt att producera och att hitta lösningar som lockar både arbetar- och medelklass att öppna plånböckerna. Det behövdes produkter som går att tillverka rationellt i stora serier och som lockar många till köp.


– För många av dagens svenska storföretag har designtänkande spelat en stor roll för deras framväxt och framgångar, konstaterar Lasse Brunnström. Det gäller exempelvis Electrolux, Scania, SKF, Volvo, Atlas Copco och Ericsson.

När bakelittelefonen ersatte plåttelefonen minskade tillverkningstiden per enhet från en vecka till sju minuter.

Ericssons grundare, Lars Magnus Ericsson, formgav själv en av företagets första produkter, den så kallade Skelettapparaten, som började säljas 1884.


– Men det var 1931 som den stora formrevolutionen kom, säger Lasse Brunnström.


Då lanserade Ericsson den svarta bakelittelefonen som hade en klyka och fingerskiva integrerad i apparathöljet. Istället för att lägga del till del arbetade man med helheten. Det var ett nytt sätt att arbeta.


Bakelittelefonen spreds snabbt över världen och kallades snart "The Swedish type of telephone".


Inte minst viktigt var att den nya telefonen gick att producera på ett rationellt sätt. När bakelittelefonen ersatte plåttelefonen minskade tillverkningstiden per enhet från en vecka till sju minuter.


– Bakelittelefonen framstår som ett av de bästa exemplen på skandinaviskt industridesigntänkande.

 

Lasse Brunnström tycker att svenska företag borde bli mindre blygsamma och lyfta fram sina egna hjältar bättre.


En av dessa är Ralph Lysell (1907 – 1987). Under större delen av 1920- och 1930-talet bodde han i USA. Han läste till ingenjör vid Columbia University samtidigt som han tränade boxning med ambitionen att bli proffs och ingick det första av sina sedermera sju äktenskap. Han var dessutom en naturbegåvning i teckning.


– Han var på rätt plats i rätt tid, konstaterar Lasse Brunnström. Det var nämligen i USA och under den här tiden som industridesign fick sitt verkliga genombrott.

Försäljningssiffrorna visade att design lönade sig. Det var det enda bevis som behövdes.

Efter första världskriget ställdes industriproduktionen om, från att producera för kriget till att producera för en växande civil massmarknad.


– Ingen behövde propagera för design. Försäljningssiffrorna visade att design lönade sig. Det var det enda bevis som behövdes.


Ralph Lysell tog med sig de amerikanska erfarenheterna när han flyttade tillbaka till Europa. Sommaren 1939 anställdes han av Ericsson. Företaget hade tidigare anlitat externa konsulter för sin produktion. När telefonerna var inbyggda i träschatull anlitade man skickliga snickarmästare och när man övergick till plåt konsulterades arkitekten Torben Grut, som bland annat ritade Stockholms stadion. Bakelittelefonen formgavs av konstnären Jean Heiberg.


– Men med Lysell blev Ericsson det första svenska tillverkningsföretaget med en in house-kompetens inom design, konstaterar Lasse Brunnström.


Under tiden i USA hade Lysell anammat strömlinjeformen och var dess främsta propagandist i Sverige. Den kom nu att prägla i stort sett alla Ericssons nya produkter.


Lysell formulerade själv sin filosofi så här i Tidskriften Form 1943: "att ta bort allting överflödigt, att reducera konstruktionen till en naturlig form utan något slöseri med material, dimensioner och vikt, men ändå bibehålla en form, enkel och okonstlad, säljbar på grund av dess dramatiserade ändamålsenlighet."

Genom sin stående form ansågs Kobran bättre lämpad för en hägrande stor amerikansk exportmarknad.

Mest känd är dock Ralph Lysell för sin del i framtagandet av enstyckstelefonen Ericofon, bättre känd som Kobran. Den tillverkades i den tidens jätteupplaga, 2 510 000 exemplar och finns utställd på Museum of Modern Art (MoMA) i New York. Den är idag ett eftertraktat samlarobjekt.


Idén om en telefon i ett enda stycke kläcktes av ingenjören Hans Kraepelien, tekniskt ansvarig för Ericsson i Warszawa. När andra världskriget bröt ut lyckades han fly genom de tyska belägringslinjerna och fortsatte sitt arbete i Stockholm.


Inspirationen fick Kraepelien från de reparatörslurar med påmonterade fingerskivor som linjemännen hade börjat använda som testlurar.


Men en konsumenttelefon måste vara annorlunda konstruerad, eftersom man snabbt ska kunna växla mellan signalläge (då man slår numret) och talläge.


Lösningen tänkte han skulle vara en klyka som påverkades av en stålwire med upphängningsögla när man lyfte av och hängde upp luren på en krok.


– Det var en ingenjörsmässig konstruktion där del var lagd till del, utan närmare omsorg om helheten, konstaterar Lasse Brunnström.


Det blev Ralph Lysells uppdrag att utifrån detta göra en användarvänlig, attraktiv och säljbar produkt.


Han ville ge telefonen en egen karaktär så att den inte bara såg ut som en ombyggd telefonlur. Istället för en hängande telefonlur blev det en liggande telefon där klykfunktionen styrdes av telefonens tyngd mot en bordsskiva.


– Telefonen strömlinjeformades och präglades av ett modernt ergonomiskt tänkande. Man utgick från erfarenheten att fingrar som omsluter ett smalt skaft ger upphov till ett krampaktigt grepp, vilket man undviker om handen förblir halvöppen.


Telefonen kallades Unifonen och 1944 var allt klart för produktion. Men någon produktion blev det aldrig, eftersom Ericsson på grund av mobiliseringen hade brist på personal. Den personal som skulle kunna bygga Unifonen behövdes för att tillverka vapen och signalutrustning.


Man koncentrerade istället sina resurser på den stående kobratelefonen som Ralph Lysell och ingenjören Hugo Blomberg utvecklat parallellt med Unifonen. Genom sin stående form ansågs Kobran bättre lämpad för en hägrande stor amerikansk exportmarknad. En prototyp fanns klar redan 1941, men först 1956 kom produktionen igång.


1941 var det en självklarhet att Kobran skulle göras i svart bakelit. Men 1956 var kriget sedan länge över och det var läge att  signalera en ljusare och bättre tid. Kobran såldes i ett trettiotal olika färger, men bara fem i Sverige.


Konceptet med en telefon i ett enda stycke lever vidare i vår tids mobiltelefoner och smarta telefoner.

Sixten Sason skapade en form som var tidlös och sällsynt långlivad.

Samtida med Ralph Lysell var civilingenjören Alvar Lenning. Också han började sin bana i USA på 1920-talet, men med kylapparatkonstruktioner åt Electrolux.


– Han var nog den första som tog upp industridesignfrågor i den allmänna debatten, berättar Lasse Brunnström.

 

I ett par artiklar i Dagens Nyheter 1938 förklarade han att 1930-talsfunkisen var ett passerat stadium. Framtidens stil skulle vara en syntes mellan funkis, strömlinjeform och barock.


– Det han beskrev var det som senare kommit att kallas »folkhemsfunkis«, säger Lasse Brunnström. Det var den stil som kom att prägla flertalet svensktillverkade föremål under 1940- och 1950-talet.

 

Alvar Lennings egna viktigaste bidrag blev utformningen av Electrolux köksmaskin Assistent som lanserades 1940.


– Assistenten med dess mjuka, rena former i beige och rostfritt stål har varit ett av Electrolux flaggskepp genom åren och tillverkas än idag med bara en lätt redesign.


Det tredje namnet som Lasse Brunnström vill lyfta fram i den första generationens professionella industridesigner är Sixten Sason, självlärd teknisk naturbegåvning som kom att framstå som den svenska folkhemsdesignern nummer ett.


– Sedan tonåren hade han försörjt sig genom att göra motorteckningar för olika tidningar, samtidigt som han gick som lärling i pappans stenhuggeri, berättar Lasse Brunnström. Med bara en teknisk korrespondenskurs och lite målarstudier i bagaget anställdes han 1939 som chef för tecknargruppen i Saab.


Han blev en del av ett av 1900-talets viktigaste svenska designprojekt, nämligen framtagandet av Sveriges första riktiga småbil, Saab 92.


Sixten Sason öppnade efter en tid en egen designbyrå med ett par anställda. Han fick designansvaret för alla Saabs bilmodeller till och med Saab 99. Electrolux och Husqvarna var två andra fasta kunder. För Electrolux formgav han bland annat dammsugare, kylskåp och båtmotorer. För Husqvarna symaskiner, våffeljärn, motorsågar, mopeder…


En annan av Sasons kunder var Victor Hasselblad som han hjälpte fram till produktionen av världens första enögda mellanformatskamera med utbytbara objektiv och magasin.


– Sixten Sason skapade en form som var tidlös och sällsynt långlivad, säger Lasse Brunnström. Electrolux designchef Hugo Lindström har berättat att när han fick i uppdrag att redesigna ett Sasondesignat strykjärn så vägrade han med motiveringen att det inte gick att utforma på ett bättre sätt.

Det Sverige i dag är mest känt för utomlands inom industridesign torde vara säkerhet och ergonomi.


Att vara lastbilsförare i Sverige under tiden efter andra världskriget var att arbeta i en urusel arbetsmiljö. Hytterna var trånga, bullriga, skakiga, dragiga, kalla – och rena dödsfällorna vid en olycka. De var för det mesta byggda av plåtöverdragen plywood med en stomme av trä.


Den ledande tillverkaren var Be-Ge Karosserifabrik i Oskarshamn som startade tillverkning i stor skala 1947.


– Samma år presenterade Gösta Nyströms Karosserifabrik i Umeå en säkrare konstruktion, berättar Lasse Brunnström.


– Deras så kallade säkerhetshytt innebar ett helt nytt designtänkande. Hytten gjordes som en fribärande stålkonstruktion med extraförstärkt bakparti som skydd mot förskjuten last bakifrån vid en kollision.


Detta blev startskottet för ett intensivt utvecklingsarbete vid de två företagen och en bitter konkurrens. Be-Ge var huvudleverantör till Scania-Vabis, idag Scania, och Nyströms var huvudleverantör till Volvo.


– Mycket talar för att det var kraftmätningen om den optimala lastbilshytten som lade grunden till Sveriges senare framgångar på lastbilsmarknaden och Volvos säkerhetsprofil, säger Lasse Brunnström.


Samtidigt som man utvecklade säkrare lastbilshytter konstruerades den första störtbågen för traktorer.


Under 1950-talet startade Vattenfall ett gigantiskt utbyggnadsprogram av vattenkraft i Norrland. Det innebar att många anställda körde bil långa sträckor på ensliga vägar där det fanns stor risk för viltolyckor, framförallt krock med ren.


Antalet olyckor med svåra personskador ökade dramatiskt. Vattenfall började söka alternativ till de höftbälten som länge använts i både flygplan och personbilar.


Krocktester i dagens mening fanns ännu inte. Istället hissade man upp ett bilchassi med fastspänd provdocka med lyftkran – och släppte i backen från hög höjd samtidigt som man fotograferade med högkastighetskamera.


Resultatet av alla tester och experiment blev att alla Vattenfalls bilar utrustades med diagonalbälten.


Med diagonalbälten undviker man den fällknivsrörelse som uppstår vid en krock med höftbälte. Å andra sidan finns det risk för att kroppen glider under bältet vid en olycka.

Återigen var Volvo först i världen med en mycket viktig säkerhetslösning.

Volvos förste säkerhetsingenjör, Nils Bohlin, kom redan som nyanställd på att man kan kombinera de två bältesprinciperna. Med tre fästpunkter skulle man kunna hålla fast både överkropp och höftparti.


Nils Bohlin kom närmast från Saab där han deltagit i pionjärarbetet med att utveckla katapultstolar för jaktflygplan. På Volvo skapade han trepunktsbältet, som från 1959 ingick i standardutrustningen i alla Volvobilars framsäten.


Lasse Brunnström berättar:

 

– När tyska patentverket i samband med sitt hundraårsjubileum 1985 skulle välja ut de åtta patent som bäst gagnat mänskligheten, då fanns Bohlins trepunktsbälte med, vid sidan av storheter som Diesel och Edison.

 

Narkosläkaren Bertil Aldman (1925 – 1998) skrev sin doktorsavhandling om just trepunktsbältet. Han byggde vidare från den kunskapen – och arbetet som forskningsläkare på Statens trafiksäkerhetsråd – för att hitta ett bättre sätt att skydda barn i bil.


Han samarbetade med konsumentorganisationer i USA och England som testat alla typer av skyddssystem för barn i bil men inte hittat något som var riktigt bra.


– Bertil Aldman fick de avgörande impulserna till en lösning från USA:s rymdprogram, säger Lasse Brunnström. Han studerade vilken position astronauterna skulle ha vid start och landning. De skulle ligga på rygg för att kroppen skulle klara påfrestningarna på bästa sätt.


Han insåg att en bra bilbarnstol borde konstrueras som en kokongliknande konstruktion som fångar in hela barnkroppen i ett och samma ögonblick.


År 1965 tillverkades en provserie av den bakåtvända bilbarnstolen. Sju år senare fanns den i formsprutad plast som standardtillbehör i Volvos personbilar.


– Återigen var Volvo först i världen med en mycket viktig säkerhetslösning.


Bertil Aldman arbetade med trafiksäkerhet i fyrtio år, varav tjugo år som professor på Chalmers tekniska högskola i Göteborg. Han gjorde många uppdrag åt Volvo och även åt Autoliv som i dag är världens största tillverkare av skyddssystem för åkande i bilar.


Redan under 1930- och 1940-talet fanns ett intresse i Sverige för ergonomi, inte minst sittergonomi. Redan när Bruno Mathsson började som lärling i pappa Karls snickeriföretag i Värnamo började han utforska sittandets mekanik, teoretiskt och praktiskt, på jakt efter den optimala lösningen. Det fortsatte han med hela livet.

Resultatet blev ett helt nytt grepp, det så kallade åttatimmarsgreppet.

Det är dock inom den tunga industrin, på Atlas Copco, som vi hittar svensk ergonomidesigns store pionjär, Rune Zernell, ingenjör och skicklig tecknare. År 1957 rekryterades han från Volvo för att bygga upp en designavdelning på Atlas Copco.


– Få verksamheter var lämpligare än tryckluftshantering när det gällde att tillämpa ett ergonomiskt synsätt och designa med brukaren i centrum, konstaterar Lasse Brunnström.


Tryckluft var mycket effektivt men innebar samtidigt högt buller och kraftiga vibrationer. Rune Zernells första uppdrag var att vidareutveckla en enhandshållen borrmaskin från 1940. Den var lätt och stark, men framtung, klumpig i formen och hade ett grepp som lätt gav användaren kramp.

 

– Han tog hjälp av läkaren Fritjof Sjöstrand vid Karolinska institutet för att lära sig om handens anatomi, muskler och nerver, berättar Lasse Brunnström.


Zernell prövade sig fram med olika modeller i gips och plastellina. Resultatet blev ett helt nytt grepp, det så kallade åttatimmarsgreppet. Det gjorde det möjligt att hantera maskinen under ett helt arbetspass utan att drabbas av statiska eller dynamiska skador på händer och underarmar.


Lasse Brunnström förklarar:


– Det Zernell kom fram till var att greppet skulle fördelas över hela handen och att tryckkraften från maskinens arbetscentrum borde ha en rätlinjig fortsättning genom handens insida vid tumroten och ända upp till underarmen för att fingergreppet skulle bli avslappnat. Därigenom kom också det starkare långfingret istället för pekfingret att betjäna pådragsreglaget.

 

Designhistorien innehåller också många exempel på hur användarna aktivt deltar i framtagandet av arbetsmiljömässigt bättre produkter. Det kanske bäst kända exemplet är flygbolaget SAS serveringskanna i mitten av 1980-talet.


Kabinpersonalen hade länge klagat över att det var lätt att bränna sig och att många fick belastningsskador vid servering av kaffe och te på flygplanen. Speciellt ansträngande var det att servera passagerarna vid fönsterplatsen. Maria Benktzon och Sven-Eric Juhlin vid företaget Ergonomidesign fick i uppdrag att utveckla en ny kanna i nära samarbete med kabinpersonal från SAS.


Man experimenterade med en lång rad olika lösningar som testades i olika arbetssituationer, samtidigt som belastningen på olika muskelgrupper mättes och utvärderades. Arbetet pågick i flera år, 1984–1987, tills man så småningom fann den optimala lösningen.


– Kannan gjordes i polykarbonatplast och fick en elliptisk form som gör att man når fram bättre när man serverar, säger Lasse Brunnström. En friliggande pip gör det lätt att kontrollera flödet vid servering och genom att pipens avslutning består av ett instucket rör av rostfritt stål klarar kannan att knipa av strålen utan efterföljande dropp.


– Handtagets utformning gör att man alltid hittar rätt balanspunkt oavsett mängden innehåll i kannan.


Kannan har tillverkats i fler än 500 000 exemplar och används av ett 30-tal flygbolag.

Upphovsmännens uttalade mål var heller inte bara att bygga en dator, utan att förändra världen.

Vad som egentligen är eller inte är industridesign kan diskuteras. Det finns ingen entydig definition ristad i sten. Innebörden varierar över tid och mellan personer och företag. Vissa vill inbegripa framtagandet av de ljud och lukter som kan vara en del av det som gör en produkt attraktiv, andra använder begreppet betydligt snävare.


Begreppet »tjänstedesign« börjar också dyka upp i diskussionen. Ett exempel är att allt fler flygbolag erbjuder sina kunder att checka in med hjälp av automater på flygplatserna. Att design är mycket mer än bara yta och intryck är hur som helst fullständigt klart. Företaget Apple är vår tids vanligast anförda exempel.

 

Redan när Steve Jobs och Stephen Woszniak lanserade Macintoshdatorn 1984, stod det klart att försäljningssuccén inte bara byggde på att det var en snygg och annorlunda konstruerad maskin. Det var också ett helt nytt användargränssnitt, som gjorde datorn tillgänglig för alla. Upphovsmännens uttalade mål var heller inte bara att bygga en dator, utan att förändra världen.


Att det var just Apple som tjugotre år senare skapade den smarta telefonen är knappast heller en slump.


Intressant är att de första versionerna av iPhone som telefoner betraktat var tekniskt undermåliga. Konsumenterna köpte ändå, eftersom de inte var ute efter en tekniskt perfekt telefon, utan ville ha ett nytt och roligare sätt att kommunicera.

Publicerad augusti 2013

Text

Anders Lugn

Illustration

Katy Kimbell