De krossar myten om teknik och kvinnor

– Vetenskaplig forskning antar väldigt sociala former, det händer över middagar med anteckningar på servetter. Men är du inte med i rätt sociala cirklar så går du miste om den upplevelsen.

Det förklarar professor Lenore Blum vid datavetenskapliga fakulteten på Carnegie Mellon University. Hon disputerade redan 1968 och hör till de kvinnliga pionjärerna inom matematik och datavetenskap. Hon ligger också bakom CMU:s framgångar med att rekrytera kvinnor.

Men vi tar det från början.

Teknikutbildningar har länge tampats med ett underskott av kvinnor, och datavetenskap ligger i botten. Antalet kvinnliga studenter som tar examen i datavetenskap i USA snittar på 16 procent. I den gamla stålstaden Pittsburgh i Pennsylvania simmar Carnegie Mellons datainstitution mot strömmen. I fjol antog de 48.5 procent kvinnor till grundutbildningen.

Att ändra kulturen har varit en lång resa. 1995 var andelen tjejer nere på bekymrande åtta procent, vilket fick skolan att studera de bakomliggande orsakerna. Viktigaste lärdomen var insikten att tidigare programmeringserfarenhet inte behövdes för att klara examen. Så datainstitutionen slutade att fokusera på det när de breddade sina antagningskrav i slutet av 1990-talet för att attrahera ”framtida ledare och visionärer”. Istället lades tyngdpunkten på breda intressen, samhällsengagemang och ledarskapspotential – utan att för den skull rucka på de höga betygskraven och bakgrundskunskaperna i matematik och naturvetenskap.

Resultatet lät inte vänta på sig. Andelen kvinnor ökade till 37 procent 1999 – men även de män som kom in var annorlunda, med bredare intressen än de tidigare typiska ”datanördarna”.

Efter att ha misslyckats att få en anställning som matchade hennes kvalifikationer, fick Lenore Blum jobb på Mills college i Oakland, en högskola för kvinnor, där hon fick i uppgift att leda en obligatorisk algebra-kurs. Efter att ha kommit över förnedringen så insåg Lenore Blum att hon faktiskt kunde göra stor skillnad. Hennes drivkraft blev att ”avmystifiera matte” för kvinnor och få in dem på ett snabbspår till vidare tekniska studier. Erfarenheten ledde så småningom till att hon öppnade landets första kombinerade matematik- och datainstitution för kvinnor på samma högskola, 1974.

Lenore Blum samlade kvinnor från industrin och utbildningsväsendet i Math Science network, som är aktivt än idag. De lät kvinnliga mattestudenter träffa flickor i olika åldrar och väcka deras intresse för teknikämnen genom exempelvis strategiska spel.

Lenore Blum, som tidigare känt sig lite ”för fin” för att befatta sig med lärare, insåg deras viktiga roll som förebilder. Hon insåg även att det inte räckte. Själva spelplanen behövde jämnas för att riktigt få in kvinnorna på banan. Längre fram, som vice chef för matematikforskningen på UC Berkeley, märkte hon ett tydligt mönster.

– De största genombrotten kom alltid på måndagmorgnar. Då hade killarna varit ute och seglat över helgen, haft kul och löst matteproblem. Kvinnorna var aldrig med på de turerna. Det är just detta du måste bygga in i miljön på ett tydligt vis, säger Lenore Blum, i page, coola ringar, en Apple-klocka och långkjol, och blickar ut från sitt luftiga kontor på sjunde våningen i det svarta, moderna Gates Center.

Carnegie Mellon-universitetet är förhållandevis litet, med sina 13 000 studenter men dess flaggskeppsprogram i datavetenskap räknas till världens sjätte bästa, enligt Times Higher Education World Universities Ranking. När Lenore Blum kom till School of Computer Science vid CMU 1999 så började hon jämna spelplanen.

– Fram tills dess accepterade vi bara sökande som hade en stark programmeringsbakgrund. Men vet du vad? Kvinnor kunde inte programmera, för att deras mammor och pappor inte gav dem datorer, säger hon.

Manliga studenter hade ofta rumskompisar som kunde hjälpa dem med hemuppgifter sent på kvällen – vilket typiskt inte var fallet för tjejerna. Killarna hade gott om manliga förebilder och tipsade varandra om jobböppningar och andra händelser.

Lenore Blum skapade Women@SCS, en intresseorganisation som drivs helt av kvinnor (idag är även de manliga studenterna välkomna till dess evenemang). Women@SCS har mentorsprogram mellan äldre och yngre elever. De har nätverksträffar för kvinnliga studenter samt mellan elever och kvinnliga föreläsare. I början av terminen kan nya elever få kursrekommendationer av äldre elever. Studenterna gör intervjuer med föreläsare, som sedan publiceras på hemsidan. De har sommarkurser för flickor och turnerar med en road show till skolor, och visar tjejer alla coola saker man kan göra inom datavetenskap, för att nämna några saker. Allt detta är sanktionerat från högsta ort, vilket är avgörande för programmets framgång, enligt Lenore Blum.

Efter förändringarna (inklusive de uppdaterade antagningskraven) började könsskillnaderna att försvinna.

– Faktum är att vi inte ser några skillnader alls, säger Lenore.

– Nu börjar kvinnorna likna de nuvarande manliga studenterna – en del gillar att programmera, andra gillar applikationer, spektrumet är likadant, fortsätter hon.

År 2000 tog genusvetaren Carol Frieze över tyglarna till Women@SCS-programmet . Hon har varit en ständig resurs under resans gång och gav 2015 ut boken Kicking Butt in Computer Science: Women in Computing at Carnegie Mellon University.

På hennes skrivbord ligger boken Blind spot med underryckaren Hidden biases of good people och bokhyllan är full med tack-kort från studenter.

– Utmaningen är att inte bli marginaliserade, säger hon om Women@SCS. När de för några år sedan öppnade aktiviteterna även för manliga studenter så ökade det dessas sympatier, och sedan fick tjejerna idén till organisationen SCS4all, som fokuserar på allmän mångfald (minoriteter etc.) där även män kan sitta i styrelsen.

Just mångfalden på Carnegie Mellon är iögonenfallande. Särskilt studenter med asiatisk bakgrund är slående många. För datastudenten Sarah Xyang från Kanada har kvinnosatsningen känts välkommen.

– Women@SCS har varit väldigt viktiga för mig som resurs. Ibland är läroplanen verkligt tuff och då är det bra att det finns någon att fråga till råds, säger hon.

Hennes kursare Deedee Han från Texas är involverad i mentorprogrammet och har just hållit sin första lektion för högstadietjejer om sökning i grafer.

– Vi liknade graferna vid träd med rötter och grenar och där varje nivå representerade olika ord, så att tjejerna kunde lära sig systemet genom att bygga meningar av orden, förklarar hon med stor entusiasm.

Deedee Han valde själv datavetenskap efter att ha blivit inspirerad av en duktig lärare på högstadiet.

Det är inte bara datainstitutionen på CMU som jobbat med sin könsfördelning, även ingenjörsutbildningarna har haft liknande strategier. Elektronik- och dataingenjörsprogrammet ändrade antagningsreglerna för att få in fler med matematik-, fysik- och kemibakgrund, och inte bara robotintresserade, berättar vice institutionschefen Diana Marculescu. Det ökade antalet kvinnor, som fått stöttning genom organisationen Women in Electrical & Computer Engineering, WinECE. I höstas uppgick tjejerna till 37 procent av samtliga nya ingenjörsstudenter på CMU.

Den viktigaste lärdomen för svenska utbildningar är kanske att en kulturförändring kräver långsiktigt stöd från högsta ort.

– Programmen funkar så länge de har finansiering, sedan kollapsar de, förklarar Lenore Blum. Som en sista uppmuntran förklarar hon dock att, med tanke på hur tufft dataprogrammet på CMU är ”Om vi kan ändra könsfördelningen här så kan vem som helst göra det!”