Har 17 000 skäl att förändra

Ett av gymnasieläraren och tidigare elitsimmaren Ida Karlberg Gidlunds första jobb var som lärare på vuxenutbildningen i Sandviken. Det var en spännande period, just då skedde ”något slags paradigmskifte” i vuxenskolan och det fanns en öppenhet för att pröva nya idéer.

Bland eleverna fanns många kvinnor som sökt sig till skolan när de till sin förtvivlan upptäckte att de inte längre kunde hjälpa sina barn med skolarbetet sedan de börjat högstadiet. Ytterligare en grupp kvinnor – det fanns en del män också, men i huvudsak var det kvinnor – hade blivit av med sitt försörjningsstöd och hänvisats till Komvux.

– De kom dit med bilden av att skolan var ett ställe där de inte dög och inte var värda något. Jag fick se dessa människor växa. De fick mer än vad de behövde, VG och MVG, och kunde läsa vidare – någon ville bli lärare, någon vd, en annan läkare ...

– Det där fick mig att fundera på hur dyrt det var att ha alla dessa människor i a-kassa, framför allt i en region som saknade arbetskraft. Och hur dyrt det var för dem som individer att gå runt och känna sig värdelösa, säger Ida Karlberg Gidlund.

17 000 är ett tal som gång efter gång återkommer när Ida Karlberg Gidlund pratar svensk skola. Det är antalet elever som förra året lämnade en svensk niondeklass utan behörighet att börja på gymnasieskolan. Andelen obehöriga har ökat konstant sedan slutet av 1990-talet. Då var det knappt 9 procent av eleverna som lämnade högstadiet utan behörighet. 2014 var siffran drygt 13 procent – 2016 16,9 procent.

– Det är 17 000 niondeklassare som inte kan söka in på gymnasiet. Vad kostar det samhället? Vad kostar det dem själva? Det är ett misslyckande, säger Ida Karlberg Gidlund om utvecklingen.

Kostnaderna är den ena sidan: på andra sidan finns den förlorade eller outnyttjade potential dessa elever besitter. Ida Karlberg Gidlund pekar på näringslivets kompetensbehov. När det inte går att fylla, blir resultatet att företagen inte kan expandera.

– Och de här personerna har många gånger egenskaper som inte fungerar bra i skolsystemet – de är nyfikna, de har energi, mod att ifrågasätta, de är normbrytare – men som är hett eftertraktade i näringslivet. Där vill man ju ha människor som säger att ”men vänta nu – gör vi verkligen rätt här?”, det är ju de som identifierar problemen, hittar nya lösningar och skapar förändring, säger hon.

17 000. Att det ser ut som det gör har många förklaringar, och att peka ut någon som ansvarig är en vansklig uppgift, menar hon. Det är staten som ska se till att det finns tillräckligt många utbildade lärare att rekrytera, kommunerna som ska rekrytera tillräckligt många, lärosäten som ska utbilda. Men också läraren som står framför klassen, och rektorn som ska göra det möjligt för läraren att göra sitt jobb.

Men att Ida Karlberg Gidlund fastnat för just den här siffran har en väldigt god anledning. Det finns nämligen forskning som visar hur extremt stor betydelse just gymnasiebehörigheten har för människors fortsatta liv.

– Det är en så markant vattendelare för framtida möjligheter. Den som inte kommer in på gymnasiet har ökad risk för utanförskap och kriminalitet. Det är dubbelt så hög risk att du är arbetslös när du är 29 om du inte läst på gymnasiet jämfört med de som har gjort det.

Och Ida Karlberg Gidlund vet att det går att förändra. Det går att göra snabbt. Hon har nämligen gjort det själv.

Erfarenheterna från vuxenutbildningen inspirerade. ”Det här måste ju gå att göra på grundskolan också”, tänkte en 29-årig Ida Karlberg Gidlund och sökte ett rektorsjobb i Gävle. Trots sin unga ålder fick hon jobbet.

Och en chock.

Att jobba i grundskolan var något helt annat än att arbeta med vuxenutbildning.

– Det var oerhört tufft och ett helt annat sätt att jobba. Det var en helt annan kultur. Men jag hade en väldigt bra chef, började jobba och lärde mig massor, säger hon.

Innan hon började hade hon satt upp tre personliga mål, och tre mål för vad hon ville uppnå med sitt arbete. Det handlade bland annat om att se varje elev och att se deras drömmar.

– Jag bestämde mig för att alltid uppmuntra deras drömmar. Att alltid svara med ett ”wow” när de berättade sin dröm – aldrig lägga någon värdering. Och frågar man en 15-åring får man höra fantastiska drömmar, säger hon och skrattar.

– Kan man bli rallyförare? DJ på Ibiza? Professionell berg- och dalbane-testare? Och då får man säga ”wow, vad kul. Vad tror du att du kommer att behöva i din kappsäck för att komma dit? Jag tror att det är bra med lite matte och språk när du ska testa berg- och dalbanorna”.

Men så var det det där med matten. Ett år visade det sig vid jul, att hälften av killarna i nian inte skulle få godkänt betyg i matte. Därmed skulle de inte kunna söka in till gymnasiet. För en rektor är det en mardröm – skolans elever ska kunna söka in på gymnasiet.

– Jag samlade lärarna och frågade: vems är felet att vi hamnat här? Det var en jobbig situation och jag fick själv ta täten: jag är ytterst ansvarig – vad kan vi göra nu?, berättar Ida Karlberg Gidlund.

Det var inte jättepopulärt – flera blev arga för att hon lade skulden för misslyckandet på dem – men det öppnade också upp för att kunna diskutera lösningar. En idé om att ägna en hel vecka åt matteträning dök upp. Det skulle kunna genomföras i en annan lokal, till exempel hembygdsföreningens gård? Kunde man jobba med belöningar, som läsk och chokladbollar?

– Vi började tänka innovativt och frångå det inrutade schemat. Det var ett fantastiskt arbete av lärarna, men det var en resa där man först blev jättearg, först sedan tog man tag i det.

Resultatet: alla elever utom två klarade matten i slutänden.

Ida Karlberg Gidlund vet att det är möjligt att förändra. Och dagens läroplan är anpassad så att alla ska klara av den. Till och med de som ser ut att ha omöjliga odds kan klara av den svenska grundskolan.

– Svenska Akademin har startat ett projekt där de ser att även elever som är nyanlända på relativt kort tid kan läsa in grundskolan, säger Ida Karlberg Gidlund.

Men för att det ska vara färre än 17 000 obehöriga elever som lämnar grundskolan nästa år, krävs förändring. Det går att åstadkomma, men för att lyckas måste man sätta igång.

– Det här är en supersvår bransch att vara i. Med tanke på hur mycket pengar vi stoppar in i skolväsendet och det resultat vi får ut – det är underkänt, säger hon.

Sedan 2013 arbetar Ida Karlberg Gidlund för att förändra detta. Hon gör det som vd för Teach for Sweden, en organisation hon och vice vd Mattias Svensson var med och startade 2011.

Teach for Sweden är medlem i den internationella nätverksorganisationen Teach for all, en från början amerikansk organisation som idag finns i 40 länder över hela världen. Organisationen vill bidra till en mer likvärdig skola genom att fokusera på ledarskap och genom att öka andelen lärare med ledarförmåga i skolan.

– Vi definierar en ledare som någon som har förmågan att förflytta något från a till b. Vi jobbar med ledarskap som en genomgående tanke och säger tydligt att vi letar efter ledare, säger Ida Karlberg Gidlund.

Vad Teach for Sweden erbjuder är ett ledarskapsprogram i kombination med en lärarutbildning. De som blir antagna till deras tvååriga kandidatprogram placeras på en skola där de varvar lärararbetet med pedagogisk påbyggnadsutbildning och ledarskapsutbildning. De som söker programmet måste ha akademisk examen, men inte nödvändigtvis ha ledarerfarenhet.

– Vi letar efter ledarskapsambition. De kan ha jobbat som ledare, de kan ha varit ledare för fotbollslaget eller bara en längtan efter att bli chef. Men de måste vilja leda, säger Ida Karlberg Gidlund.

När Teach for Sweden startade var bristen på tekniklärare skriande i Sverige. Bara 7 procent av de behöriga lärarna på högstadiet hade tillräckligt många poäng i teknik. Därför valde Teach for Sweden att börja sin mission just på detta område.

– Vi går in där vi kan göra mest skillnad, säger Ida Karlberg Gidlund.

Det gäller på flera sätt. De kandidater som blir antagna placeras på olika skolor i hela Sverige. Men inte vilka skolor som helst. Lärarna placeras i socialt och ekonomiskt utsatta områden, eller där behoven är som störst sett till föräldrarnas utbildningsnivå.

Trots att de får en tuff start, ökar antalet sökande till Teach for Swedens program varje år.

– I år hade vi 551 personer som sökte. Och det är 551 välutbildade personer; de allra flesta har en masterutbildning, alltså fem års studier. Vi har haft forskare och doktorer bland kandidaterna, säger Ida Karlberg Gidlund.

I år togs 70 kandidater in, lika många som 2015 och 2016 tillsammans. De valdes ut efter tydliga kriterier. Skillnaderna jämfört med den vanliga lärarutbildningen är flera.

• Kandidaterna väljs bland annat för sin höga drivkraft, som värderas i intervjuer
• De som väljs vet att de kommer att klara programmet, eftersom de redan har klarat av urvalsprocessen
• De får jobba med ledarskap under hela utbildningen
• De måste göra skillnad – barnen måste klara sig bättre med dem som lärare.

Det är den där sista punkten som visar på ledarskapet – förmågan att förflytta något från en punkt till en annan. Det kan ske på många olika sätt, säger Karlberg Gidlund – bland kandidaterna finns introverter och extroverter, de som drar gruppen efter sig och de som står bakom och hejar på ...

– Vi försöker inte få in alla i samma ledarskapsmall. Däremot är vi stenhårda på förflyttningen. Det saknas i skoldebatten idag. Det är för lite förändring. Vi kan prata hur mycket vi vill om utmaningar, svårigheter, orsaker och problem, men det måste också ske handling. Vi kan inte ha rapporter och kommissioner som inte efterföljs av handling.

– De här niorna går ut nu. Det är nu de behöver handling. Sedan kommer det nya nior, men det är just nu det avgörs för de som går ut i år, säger Ida Karlberg Gidlund.

17 000 elever 2016 – hur många obehöriga elever går ut 2017? Under sommaren får vi svaret. Kanske har trenden vänt?

Det är i så fall en förändring Ida Karlberg Gidlund varit med om att åstadkomma.

– Just nu har vi 70 lärare ute som jobbar i skolan. Ytterligare 25 alumner är kvar som lärare. Varje vecka träffar de ungefär 80 elever var – det innebär att de varje vecka tillsammans träffar 6 000–7 000 elever, elever som har störst behov av detta.

– Det känns bra. Och det vet jag att mina kollegor tycker också.