Därför har svenskarna aldrig varit rikare

Den genomsnittliga svensken har sedan slutet av 1990-talet blivit rikare än någonsin. Efter krisåren 1970–1995 har Sverige återigen tagit sig upp till toppen av välståndsligan bland världens länder. Vi reder ut hur det gick till.

– Svenskarna har aldrig varit rikare än nu. Vi har fått en bättre privatekonomi och ett högre välstånd. Förändringen är kraftig och den har skett i högre takt än de flesta andra länder i Europa, säger Andreas Bergh, nationalekonom vid Lunds universitet och Institutet för näringslivsforskning.

 

Särskilt under perioden 1995-2007 hade Sverige en god ekonomisk tillväxt. Sen kom finanskrisen 2008 och en långsam återhämtning med en tydligt lägre produktivitetstillväxt därefter.  Trots den svagare utvecklingen under senare år har vi klättrat förbi andra länder i välståndsligan.  Riksbankens stimulanser med rekordlåg styrränta i kombination med märket för lönebildningen har fungerat och gett oss en god sysselsättningsutveckling.

 

Inkomsterna har ökat stadigt och svenskarna har blivit rikare och rikare. De nominella löneökningarna har varit lägre sedan 1995 men i gengäld har inflationen varit mycket lägre, vilket har lett till rejält ökad köpkraft.

 

Senare reformer som jobbskatteavdrag och sänkt värnskatt är ganska oviktiga i sammanhanget, anser Andreas Bergh. De viktigaste reformerna ligger längre tillbaka.

 

– Vi gick igenom en tuff omställning på 1990-talet men det betalade sig i det långa loppet. Tack vare det klarade Sverige sig igenom finanskrisen för tio år sedan bättre än de allra flesta länderna.

Vi tappade snabbt köpkraft gentemot andra länder.
Andreas Bergh. Foto: Fredrik Eriksson
Andreas Bergh. Foto: Fredrik Eriksson

Omställningen föregicks av 25 ekonomiskt kritiska år. Efter att under 100 år ha haft en blomstrande ekonomi i Sverige började det omkring 1970 att kärva till sig rejält på flera fronter. Den svenska fordons- och varvsindustrin fick konkurrens från andra länder och samtidigt höjdes oljepriset. Och svenska politiker kunde inte hantera situationen.

 

– De hade vant sig vid att det gick bra och hade ett överdrivet starkt självförtroende. I stället för att bejaka en omställning till något som var konkurrenskraftigt på sikt ökade man subventionerna till företagandet, säger Andreas Bergh.

 

Perioden som följde blev problematisk med svag produktivitetstillväxt och höga löneökningar som översteg produktivitetstillväxten, vilket ledde till skenande inflation och tryck på kronan. Så även om löneökningarna var höga nominellt sett, på pappret, ökade reallönerna mycket långsamt under perioden 1970–1995.

 

– Sverige var fortfarande ett rikt land men vi tappade snabbt köpkraft gentemot andra länder, säger Andreas Bergh.

 

Det gjordes flera misslyckade försök att återställa konkurrenskraften genom att devalvera den svenska kronan och på 1980-talet dolde högkonjunkturen många problem.

 

– Vi gav ekonomin konstgjord andning kan man säga genom att sänka priset på vår valuta. Det gjorde att vi blev fattigare och fördröjde omvandlingen som måste till, säger Andreas Bergh.

Lönekostnaderna exploderade.

Runt 1990 kom dessutom en rejäl lågkonjunktur då både bruttonationalprodukten och snittinkomster föll tre år i sträck. Enligt Johan Norberg, författare och liberal debattör var det framför allt tre misstag som gjordes under perioden mellan 1970 och 1995.

 

– Drivkrafterna för välståndsskapande rubbades. Dramatiska skattehöjningar gjorde det olönsamt att utbilda sig och arbeta hårt, och de offentliga utgifterna växte mycket och snabbt. Det skadade individers drivkrafter men det drev också många företag och entreprenörer ut ur Sverige.

 

– Staten monopoliserade och reglerade marknader som hade kunnat skapa nya jobb och ökat välstånd, bland annat inom telekom och energi.

 

– Lönekostnaderna exploderade och drog iväg mycket snabbare än produktiviteten. Det urholkade företagens konkurrenskraft och drev upp inflationstrycket.

 

Men runt 1995 vände det till slut. Då genomfördes en rad reformer för att få ner inflationen, få ett stopp för devalveringar och i stället satsa på produktivitet och konkurrenskraft.

 

En effektivisering av den offentliga sektorn. Den hade växt varje år fram till mitten på 1980-talet men nu konkurrensutsattes den och valfrihet infördes i vissa delar.

 

Ett antal privatiseringar och avregleringar genomfördes också som banade väg för it-företagens tillväxt och stärkte svensk konkurrenskraft.

 

Det gamla pensionssystemet som hotade att bli väldigt dyrt fasades ut och ersattes av ett nytt system som bättre följer den ekonomiska utvecklingen.

 

1990 genomfördes en stor skattereform som sänkte de högsta marginalskatterna från 70–80 procent till 50 procent.

Johan Norberg. Foto: Eli Sverlander
Johan Norberg. Foto: Eli Sverlander
Sedan dess har varje avtalsrörelse gett reallöneökningar till de som arbetar.
Irene Wennemo. Foto: PMAGI/Linnea Carlsson
Irene Wennemo. Foto: PMAGI/Linnea Carlsson

1997 kom också Industriavtalet mellan fack och arbetsgivare som skulle få stor betydelse för att hålla nere löneökningarna genom att låta den konkurrensutsatta delen av ekonomin bestämma taket för andra sektorers löneökningar, genom det så kallade märket.

 

– Man var tvungen att få de stora parterna på arbetsmarknaden att tro på att inflationen skulle bli låg och hålla nere löneökningarna, säger Andreas Bergh.


Industriavtalet är en lönebildningsmodell där både arbetsgivare och fack accepterar att märket bestämmer hur mycket lönerna får öka inom olika sektorer.

 

– I och med Industriavtalet etablerades ett nytt mönster för lönebildningen. Sedan dess har varje avtalsrörelse gett reallöneökningar till de som arbetar, säger Irene Wennemo, generaldirektör på Medlingsinstitutet.

 

En starkt bidragande orsak till att svenskarna har blivit allt rikare är att svensk industri har haft en så stark utveckling och varit konkurrenskraftig gentemot andra länder. Tack vare märket har industrins produktivitetsutveckling smittat av sig på andra sektorer, poängterar hon.

 

– Annars hade det varit svårt att rekrytera till andra yrken. Nu har alla grupper fått del av det ökade välstånd som skapats i industrin kan man säga. Märket bidrar till att höja allas löner.

 

Det finns alltid, särskilt i ett land med starka fackföreningar, en stark tendens att låta lönerna dra iväg och då måste det finnas någon form av återhållande faktorer, konstaterar Johan Norberg.

 

– Att märket har väglett inhemska löneökningar har varit viktigt för Sveriges konkurrensmöjlighet internationellt. Det har gett en långsiktig utväxling i svenskens lönekuvert.

Det finns all anledning att utvidga kretsen av sektorer som är inblandade i märkessättningen.

Samtidigt har märket på senare tid ifrågasatts, poängterar Andreas Bergh. Ett argument är att många i den växande gig-ekonomin inte omfattas av kollektivavtal. Ett annat är att vissa sektorer, till exempel välfärdssektorn, behöver höja sina löner över märkets nivå för att kunna behålla befintliga medarbetare och attrahera nya.

 

– Jag tror att märket kan ha spelat ut sin roll, lite beroende på vad man lyckas ersätta det med. Någon typ av märke, fokalpunkt eller ankare behövs för att inte löneökningarna ska bli okontrollerade och för att inte olika sektorer ska bjuda över varandra.

 

Detta synsätt delas dock inte av Teknikföretagens chefekonom Mats Kinnwall. Han anser att det fortfarande är av största vikt att den internationellt konkurrensutsatta sektorn är löneledande och sätter märket.

 

– Däremot finns det all anledning att utvidga kretsen av sektorer som är inblandade i märkessättningen, utöver industrin. Stora delar av tjänstesektorn liksom handeln är numera starkt konkurrensutsatta och strävan bör vara att också dessa involveras i märkessättningen, säger han.

 

Enligt Johan Norberg är globalisering och frihandel det som har bidragit allra mest till den svenska rikedomen eftersom det har tvingat företag att hela tiden anpassa sig för att vara konkurrenskraftiga.

 

– Frihandel, öppenhet och globalisering är det som har gjort Sverige rikt. De flesta andra länder har satsat på att skydda sina industrier vilket har varit hämmande.

 

Samtidigt finns det länder som har lyckats bättre inom andra områden. Andreas Bergh nämner som exempel Tyskland som har reformerat sin arbetsmarknad i riktning mot att göra den mer flexibel.

 

– I Tyskland är det lättare att anställa men också att avskeda och systemet för lärlingar är bättre. Arbetsmarknaden är det som har varit svårast att reformera i Sverige. Där har vi mest kvar att göra.

De svenska lägstalönerna är fortfarande höga och lönespridningen är låg, vilket troligen är det som bidragit till den höga arbetslösheten bland ungdomar, invandrare och nyanlända, påpekar han.

 

– Framåt måste tyngdpunkten läggas på att lösa dessa problem. Det finns gott om jobb som kräver höga kvalifikationer men det är ont om jobb för den med låg utbildning och knappa svenskkunskaper.

 

 

 

 

Mats Kinnwall. Foto: Eva Lindblad
Mats Kinnwall. Foto: Eva Lindblad

Vad gör då svenskarna med sin ökade arbetsinkomst?

Vi lägger mer pengar på boende än tidigare, beroende på bostadsprisernas kraftiga uppgång på många håll men också för att vi vill bo centralt, stort och fint. Vi utbildar oss mer, vilket bland annat märks på att fler idag går en högskoleutbildning. Och vi köper tjänster i större utsträckning. Det handlar om allt från hälsovård och privata sjukförsäkringar till rut- och rottjänster och servicetjänster av olika slag.

 

– Vi efterfrågar nya tjänster med våra nya ytterligare resurser. Till exempel går vi mycket mer på restaurang så den sektorn har växt kraftigt. Vi unnar oss, helt enkelt, säger Irene Wennemo.

 

Vi unnar oss också att vara lediga mer, påpekar Andreas Bergh.

 

– När vi blir rikare, och de basala behoven som mat och bostad är tillfredsställda, använder vi pengarna till sådant som vi tycker om och dit hör semester, resor och ledighet.

 

Svenskarna har goda förutsättningar att fortsätta att bli rikare och rikare, påpekar Johan Norberg. Sverige och de andra nordiska länderna ligger i topp när det gäller att kunna hantera internationellt konkurrenstryck.

 

– Men det förutsätter att vi är snabbrörliga och förändrar oss hela tiden när omvärlden förändras. Att vi vet var våra kunder finns och vad de vill ha.

 

Det finns samtidigt faktorer som håller tillbaka utvecklingen och försvårar omställningar, till exempel arbetsrätten och den pressade bostadsmarknaden som snabbt blir en flaskhals när det går bra.

 

– Det håller tillbaka just de industrier som skulle kunna växa snabbt. Som Spotify som flyttar över Atlanten bland annat för att det inte går att hitta bostäder till personalen i Stockholm – det är ju katastrof!

 

På makroplanet har många stora utmaningar klarats av men fortfarande förhindrar många små system snabbrörlighet, konstaterar Johan Norberg.

 

– Där har vi en hemläxa att göra. Så fort någon kommer på en bra idé måste kapital och arbetskraft snabbt kunna strömma dit. Samtidigt måste vi vara snabba med att avveckla det som inte fungerar.

Publicerad januari 2020

Text

Karin Myrén

Foto

Sofia Sabel