Forskaren: undvik önsketänkande kring koldioxidutsläppen

Parisavtalet 2015 satte målet att hålla global uppvärmning under 2 grader, helst 1,5. Scenariot förutsätter nettonegativa utsläpp – minusutsläpp – på 5–10 miljarder ton per år globalt. Då krävs tekniska lösningar och åtgärder.

Anders Hansson, biträdande professor vid Linköpings universitet, studerar hur möjligheterna att åstadkomma nettonegativa koldioxidutsläpp ser ut.

– Flaskhalsarna är inte främst tekniska svårigheter, utan vilja. Om den finns ändrar individer beteenden, politiker får stöd för subventionering av förnybar energi, industrin vågar satsa när de får betalt för sina mer miljövänliga produkter och så vidare, säger han.

FN:s vetenskapliga klimatpanel IPCC pekar ut ett antal metoder som lovande. Viktigast är bio-CCS som går ut på att fånga in och lagra koldioxid från förnybara bränslen, så kallad biogen koldioxid (”vanlig” CCS rör fossila bränslen).

Ändrad användning av mark och skog antas bidra näst mest. Det handlar till exempel om återskogning, återvätning av våtmarker, minskat brännvedsuttag och ökat byggande med trä för att binda kol i byggnader.

IPCC lyfter också biokol, ett organiskt material som grävs ner i marken och bildar en kolsänka. Det binder koldioxid i över hundra år och är samtidigt en jordförbättrare.

Metoden är kostnadseffektiv, lågteknologisk och kan få betydelse, inte minst i resurssvaga länder. Anders Hansson studerar bönder i Tanzania som fått hjälp att bygga en enkel anläggning för att göra biokol av rester från jordbruket.

– Biokolet fungerar som en buffert för vatten och näringsämnen, så jordbruket blir mer hållbart. Samtidigt binder biokolklumpen koldioxid. Det är ett sätt för fattiga länder att göra klimatmildrande åtgärder och kan bli en win.

Det finns metoder som inte fått luft under vingarna. Havsgödning anses för osäkert. Det går ut på att öka tillväxten av plankton som ska falla till havsbotten, därmed binds kol.

Ett annat exempel är Direct Air Capture. Starkt förenklat: dammsug koldioxid direkt ur luften, pumpa ner den i marken, låt den omvandlas till sten.

– Projekt pågår, till exempel på Island. Men tekniken är omogen, dyr och behöver skalas upp massor. Det går inte att ta för givet att metoden kommer att leverera.

Bio-CCS tillskrivs störst betydelse även i Sverige. SOU-utredningen Vägen till en klimatpositiv framtid uppskattar potentialen till minst tio miljoner ton biogen koldioxid per år i ett 2045-perspektiv, då målet är klimatneutralitet.

Är bio-CCS mest effektivt ur ett forskarperspektiv?
– Det är vad vi skriver mest om. Men det beror på vad man menar med effektivt. Är det i meningen att det går snabbt att utveckla, med små risker, eller kostnadseffektivt. Man kan hävda att biokol är effektivt i meningen low tech.

Teknikens möjligheter hänger mycket på geografiska och industriella förutsättningar.

– Sverige och Finland har en exceptionellt bra utgångspunkt, med stor användning av biomassa i kraftvärmeverk och massa- och pappersbruk. Men i övriga Europa är möjligheter inte så stora.

Anders Hansson ser en fara i att politiker och allmänheten har en övertro på bio-CSS. Som om lösningen på problemet redan finns. Att ge hopp kan minska engagemanget och sänka krisinsikten. Ett konkret exempel är att det pratas om overshoot: att man kan tillåta sig mer utsläpp i närtid, överskrida temperaturmålen tillfälligt och kompensera med mer negativa utsläpp i framtiden.

– Det är illusoriskt. Dels vet man inte om bio-CSS levererar om 30 år. Dels sker skador, i värsta fall irreversibla, under den tid utsläppen är förhöjda. Det får absolut inte ersätta plan A; en fullständig dekarbonisering av samhället.

"De flesta experter anser inte att det är genomförbart"

Flera frågetecken behöver rätas ut. Ett är att scenariot om en nettonegativ framtid för jorden förutsätter bygget av en infrastruktur lika stor som den för olja och kol – på bara 20–30 år.

– Är det verkligen realistiskt? Tekniken är knappt beprövad i dagsläget, vi har bara pilot- och demonstrationserfarenheter av bio-CCS.

Ett annat är tillgången på biomassa. Den mängd som processas globalt räcker inte långt. Stora skogsarealer skulle få dedikeras för att skapa negativa utsläpp.

– De flesta experter anser inte att det är genomförbart. Det skulle innebära konflikter om andra samhällsmål, som mat- och vattenförsörjning och biologisk mångfald.

En annan aspekt är att koldioxiden ska lagras i lämpliga geologiska formationer i hundratals år. Den frågan har fått allt mindre utrymme i debatten. Anders Hansson skriver nu om hur det kan komma sig.

– Jag tror att det delvis beror på att samhället har kommit till en punkt där alla alternativ i omställningen innebär risker. Geologisk lagring upplevs som en mindre risk än klimatförändringarna.

Vilka är riskerna med lagring?
– På en övergripande nivå att utrymmet inte räcker. För tio år sedan skulle bara koldioxid från fossila bränslen lagras, nu är det även biogena. Och i dag pratar man mer om att lagra till havs i stället för på land. Det är också en begränsning.

Samhällets bristande krisinsikt är den största utmaningen

Debatten kring nettonegativa koldioxidutsläpp har förändrats på tio år. Men det är inte så enkelt som att det finns två läger. Få tror att Bio-CCS i den gigatonskala som krävs är realistiskt. Tekniken är mer en teoretisk nödvändighet för att få de klimatekonomiska modellerna att gå ihop.

– Jag är själv kluven. Det finns ett värde i att visa att nettonegativa utsläpp är möjligt. Skulle forskare säga att klimatkrisen är omöjlig att hantera sätter vi våra politiker i en svår sits.

Enligt Anders Hansson är samhällets bristande krisinsikt den största utmaningen. Men insikten är trots allt större i dag än för fem år sedan.

– Frågan tas upp mer i massmedia och i vetenskapliga sammanhang. Ett stöd för negativa utsläpp växer långsamt fram. Hur det ska genomföras återstår att se. Första steget är att tala om frågan och att det sker regeländringar som underlättar utvecklingen.