Materialteknik på högsta nivå

– Det finns de som åker med för stora skor därför att de inte orkar testa ett par mindre. Eller som kör på ett par skidor utan att ta reda på om de kanske hade kunnat hitta ett ännu bättre par. Men jag ville inte stå på startlinjen och känna att jag hade det näst bästa materialet. Så jag såg till att testa, testa och testa och gav mig inte förrän jag hittat rätt, berättar Anja Pärson när vi ses i fotografens studio på Södermalm i Stockholm.

Få andra åkare, då eller nu, har sådan koll på det tekniska materialet, eller utrustningen, som hon. Mycket tack vare att hon redan i början av sin karriär fick en rutinerad och skicklig serviceman som lärde henne hur hon skulle tänka när hon testade skidor och annat material.

– För en åkare är servicemannen a och o. Han är den person som ska känna dig bäst. Som tillsammans med dig beslutar vilka skidor du ska ha den dagen och som står med dig vid starten och kan påverka dig in i det sista. Servicemannen är också den som förmedlar din upplevelse av materialet till de som bygger skidorna.

Under Anjas 14 säsonger i världscupen har den största materialutvecklingen rört skidorna. Har man som åkare möjlighet att påverka utvecklingen? Ja, till viss del, säger hon.

– Det är lite olika mellan skidmärkena och dina möjligheter att påverka beror också på vilken status du har i teamet.

Anja började på slovenska Elan. Eftersom hon är från samma by som Ingemar Stenmark (som åkte alla sina 86 världscupsegrar på Elan-skidor) fick hon ganska snabbt hög status där. Hon hade också en de mest rutinerade servicemännen, vilket underlättade.

När hon gick över till franska Salomon var hon inte bäst rankad men däremot såg hon till att besöka tillverkningen och ge feedback till och visa sin uppskattning för dem.

– Jag gjorde också jobbet, testade materialet och gav mycket av mig själv till de som utvecklade skidorna vilket de uppskattade och jag fick då ofta första ”pick”. Det betyder att om det görs 100 skidor får din serviceman gå först och plocka ut typ 20 par.

När Anja Pärson gick över till Head i Österrike var hon förstarankad. Då fanns det oändliga möjligheter för henne att testa och göra vad hon ville.

– Då hade jag första tjing på alla skidor och det är extremt viktigt. För även om man gör 100 par skidor på samma sätt så är inte ett enda par identiskt. Skräp kallar vi de första 20 par skidorna i en form. De bästa skidorna finns någonstans mellan par 20 och 50. Vi använder mätinstrument och teståker dem för att välja ut de vi vill ha.

Även om alla par inte håller måttet i vårens tester sparar man dem ifall att; efter sommaren kan förutsättningarna och formen vara helt annorlunda än innan uppehållet.

– Det kan mycket väl vara så att i september är det skidorna som var lite svårstyrda i april som visar sig vara bäst.

Exempelvis visste Anja och hennes team att det skulle vara grovkornig vårsnö på OS i Vancouver i februari 2010. Därför testade de allt material som skulle med till Kanada på vårsnö i april året innan. De såg till att åka lite på de tilltänkta olympiska skidorna och underhålla dem under säsongen även fast de visste att de skulle fungera jättedåligt på torr vintersnö.

– Det är rutin och taktik som kanske många missar som inte har ett bra team runt sig. De ser kanske bara de närmast kommande tävlingarna framför sig och tänker inte tillräckligt långt framåt.

Teamets taktik lönade sig och Anja tog OS-brons i kombination på de skidorna.

De skidor som de alpina proffsen kör på är inget du och jag kan köpa i en vanlig sportaffär. De tillverkas för hand där lager på lager av olika kompositmaterial läggs i en form kring en kärna som kan vara av trä, kolfiber eller till och med luft.

Det hela pressas sedan ihop och ytbehandlas med plast. Man gör inte ett par utan en skida i taget. Med ett instrument mäter man bland annat skidans spänning och med hjälp av skidans unika nummer parar man ihop de två skidor som är mest lika.

De flesta av oss greppar nog den negativa inverkan som bakhalt eller dåligt glid ger i längdspåret. Men det kanske inte är lika uppenbart vad en skadad stålkant innebär i den alpina skidåkningen. Vi kanske tänker på påsklovet då vi åkte med risig kant och konstaterade »det gick ju bra ändå«.

Inför VM i Åre 2007 åkte Anja jättebra och vann i världscupen på skidor som redan hade ett par år på nacken. Det var inte så mycket stålkant kvar efter två säsongers slipande.

– Min serviceman sa att nu packar vi ihop de här skidorna och låter dem vila för vi kanske måste använda dem på VM och jag tror inte vi har mer än en tävling kvar på dem.

Sagt och gjort. Servicemannen jobbade med skidorna i skymundan under säsongen.

– När du har sparat skidor så himla länge måste du åka på dem någon gång för att försäkra sig om att det är just de du ska ha. Så det var en risk vi fick ta på ett av genomåken ett par dagar innan tävlingen.

Det genomåket vann Anja med en och en halv sekund, en evighet i dessa sammanhang.

– Då var det bara att hoppas. Hade underlaget blivit isigt, vilket det lätt hade kunnat bli på två dagar, hade vi inte kunnat använda skidorna. Kanterna hade inte klarat is.

Även i en isfri bana var risken stor att stålkanterna skulle gå av under tävlingen. Mot det vägdes vissheten att om de höll skulle Anja vinna.

– Det var en stor risk vi tog. Men jag hade aldrig vågat att inte ta den risken - jag skulle ha ångrat mig, säger hon.

Kanten höll och Anja tog guld.

Är snön aggressiv, som vid exempelvis torr nysnö och många minusgrader, finns risk att man ”bränner plasten” i belaget på skidorna. Stålkanten sitter i samma höjd som belaget och i snön gör friktionen stålkanten varm och då smälter plasten och det blir väldigt svårt att åka. Det är särskilt vanligt i fartgrenarna.

– Man tar sig ner men skidorna hugger i underlaget. Med de nya carvingskidorna hade vi jättemycket problem med det ett tag, särskilt jag som åker mer aggressivt än många andra. Idag har man rättat till det och hittat ett annat material i belaget som inte lika lätt bränner.

Hur vassa och vilken vinkling stålkanterna har är något man experimenterar mycket med. Och det är extremt små marginaler. Ofta är vinklingen på stålkanterna runt 87 grader och kanske någon grad till under foten. För Anja var det viktigt att det inte var för vasst, eller halt, baktill. Därför gjordes de bakersta 15 centimetrarna av kanterna lite slöare med en putsduk. Då släppte bakändan lite grann ifall hon kände att behövde rätta till sig, men skidan höll ändå fästet under foten.

– Har man för vasst i bak och inte har det där spelrummet när man går in i svängen tar bakändan lite för tidigt och då blir man direkt bakåtlutad och skidorna sticker framåt. Det här känner man direkt efter första svängen.

Nu handlar ju den här texten om materialteknik, men jag kan inte låta bli att undra: Om man känner att det går åt pipan redan efter första svängen går det då att prestera sitt bästa resten av backen?

– Nä. Man får panik. Man gör allt för att försöka ställa om och hitta utvägar. Jag blev stel som en pinne och då behöver man nästan bli ännu aggressivare i sin åkning men jag gjorde oftast nästan tvärt om.

Tillbaka till materialet. När det gäller bindningar och pjäxor har utvecklingen inte varit lika snabb som för skidor.

– Bindningarna har i princip sett likadana ut i trettio år, men det är möjligt att det inte finns så många andra sätt att bygga bindningar på, säger Anja.

Som åkare är det pjäxorna som man lägger flest testtimmar på själv. Här kan servicemannen eller teamet inte ge så mycket råd utan det är åkaren som känner sin fot bäst. Många har ett eller ett par nummer för små pjäxor för att få en mer direkt känslan mot snön och skidorna.

När materialet inte utvecklas tillfredsställande snabbt får åkarna ta saken i egna händer.

– Jag har klippt och klistrat och härjat rätt bra med mina pjäxor. Passformen i skorna är bland det viktigaste för en åkare. De ska sitta som en strumpa på foten och inte glappa eller klämma för hårt.

Det andra som Anja pratar om när det gäller pjäxor är vinklar och hur man tar hjälp av silvertejp för att få in eller ut knäna. Tre tejpbitar ovanpå varandra motsvarar ungefär en halv grads vinkling. Om banan var isig och hon behövde mer grepp i skidorna satte hon tejpbitarna på insidan av bindningarna för att få ut knäna. Om hon kände att snön högg sattes tejpen på utsidan för att få in knäna.

Det var vinkeln i skorna och silvertejpen som avgjorde VM i Åre 2007, berättar hon.

– Jag körde med ett par pjäxor som var extremt aggressiva och gjorde att skidorna högg i varje sväng. Vi ändrade då vinkeln på pjäxorna med två och en halv grad. Vi visste inte om det skulle funka, vanligtvis laborerar man med en halv, max en grad. Två och en halv grad var helt galet!

Det fungerade ganska fint. Anja Pärson tog guld i kombination, Super-G och störtlopp, brons i slalom samt silver i nationstävlingen.

En annan storleksmässigt liten detalj som gjorde stor skillnad var när en åkare kom på att om man klistrade en halv till en millimetertjock plastremsa, en centimeter bred och 15 centimeter lång, mitt på pjäxans plös fördelades trycket över hela underbenet istället för på en enda punkt.

– Ur bekvämlighetssynpunkt blev det en riktig aha-upplevelse. Åh, jag lever…

Hur mycket man än testar sitt material på träning vet man inte om det håller förrän man testat skarpt – på tävling.

– Att tävla är alltid annorlunda. Du kan aldrig förutspå vad det ska vara för snö. Du kanske har testat ett par skidor på ett visst underlag och de funkar jättebra och så kommer du på tävling och det är blankis.

Anja Pärson säger att det hände henne otaliga gånger att skidor som gav henne en aha-upplevelse på träningen fick henne att förtvivla på tävling.

– Man spänner sig lite mer och så kör man jättedåligt. Men det fanns också skidor som jag tyckte var tuffa att köra med på träning men eftersom jag visste att jag tog i mer på tävling så skulle ge mig något tillbaka då.

I jakten på millimetrarna, graderna eller hundradelarna är det dock inte alla test som faller väl ut. På OS i Turin 2006 fick man idén att göra dräkterna mer aerodynamiska genom att gnugga dem med ull. Tanken var att fibrerna skulle dra åt sig fettet i ullen och lägga sig ner och dräkten bli glansig.

– Vi fick ta på dem precis innan start och så limmade de ihop sömmarna istället för att sy men på ett av genomåken släppte limmet så vi åkte med halvöppna ryggar.

Åkarna hade två dressar var så frågan var vilken de skulle våga ta på tävlingen – den som kanske släpper men som är lite snabbare eller den som är säker men långsammare?

– Jag vägrade åka med en dräkt som kanske går sönder. Jag tänkte att jag får se till att vinna med mer än en hundradel. För det är så det är, man jagar hundradelar hela tiden. Vet man att man har en chans att kapa en hundradel någonstans så tar man den.

Det gick bra även utan ullfett, Anja tog guld i slalom och brons i störtlopp och kombination.

Vad blir nästa revolution när det gäller materialet i den alpina utförsåkningen?

– Som sagt finns det fortfarande att göra när det gäller pjäxor och bindningar. Jag tror inte tillverkarna riktigt har hittat linjerna där ännu.

Vart tror hon utvecklingen är på väg när det gäller materialet för oss andra, ”turiståkarna”? Idag verkar den gå åt flera håll samtidigt. På den ena sidan starkt nischade skidor för olika ändamål, på den andra sådana som ska täcka in allt.

– Det kommer alltid finnas specifika skidor för specifika ändamål, men jag tror att folk mer och mer vill ha multifunktionella skidor. Allroundskidor som du kan prestera lika bra med i pisten som utanför. Sedan tror jag att design är viktigt också. Man vill att grejerna ska se snygga ut helt enkelt.

Turistpjäxorna har utvecklats mycket, säger Anja. De fungerar lika bra att tura, promenera uppför, med som att åka nerför med.

– Bekvämligheten är också viktig, ett par pjäxor ska vara väldigt bekväma och ändå kunna prestera. Det är något jag vet att tillverkarna jobbar mycket med.

Den 15 mars 2012 gjorde Anja Pärson sin sista start i den alpina världscupen. Men hon har inte slutat med skidåkningen för det. Hur viktigt är materialet nu när hon inte tävlar?

– När jag tränar med barngrupper vill jag att skidorna ska vara enkla, smidiga och ganska korta som gör att jag kan ta mig runt utan stavar. Då väljer jag en allround pistskida.

– Jag har också kvar lite race-material som jag kör på om jag är riktigt sugen. Men annars försöker jag hitta skidor som har en bredd som funkar i pisten och utanför. Det börjar komma ut lite spännande material nu som jag ska testa.

När det gäller pjäxorna har hon fortfarande höga krav.

– Jag åker på ett par race-pjäxor för juniorer som är jättemjuka i plasten och så har jag en storlek större än när jag tävlade så de är lite mer bekväma. Jag preppar dem som jag gjorde när jag tävlade så de är egentligen bra nog för att tävla i.

Anjas tre tips för en lyckad skidsäsong 

Stärk dig

"Det är bra om du har grundkondition och styrka i benen och magen. Det är lätt att bli trött i ryggen när man åker och orkar man inte i benen kan ett knä gå sönder. Styrketräna eller väv in den i din löpträning. Själv gillar jag inte att köra så mycket benträning längre så jag joggar kanske trettio minuter och avslutar med utfallsgång och step-up."

Satsa på pjäxorna

"Det är inte kul att åka skidor om du har ont i fötterna, så ska du bara köpa en sak, låt det vara pjäxorna. Se till att gå till en butik som är duktig på pjäxor och snäva inte in dig på ett märke utan hitta de som känns bra på dina fötter."

Hyr först och köp sen

"Jag brukar alltid säga att innan du köper skidor, se till att testa. Många tänker inte på att bara för att du hyr skidor en vecka så behöver du inte köra på samma par hela veckan. Gå in på hyrfirman och byt till ett annat par (gäller förstås också pjäxor). Var inte rädd för att prova dig fram. Många går på design eller det som är häftigast men man måste hitta sin åkstil. Det finns också jättebra hemsidor där man kan hyra skidor säsongsvis. Och när du känner att det här vill jag ha då köper du."

Anjas tre tips för en lyckad skidsemester med barn

Planera inte för mycket

"Skidåkningen måste vara på barnens premisser. Hittar ni en backe som barnen gillar och som de vill köra 30 gånger, låt dem göra det. Låt inte ditt behov av omväxling styra."

Var flexibel med mattiderna

"Äter barnen normalt lunch vid 12 kanske de behöver käka vid 11 eftersom de har rört på sig hela förmiddagen. Jag brukar ha en midjeväska eller en liten ryggsäck med mig med nödproviant som russin och Festis som barnen kan få i sig i liften. En annan kanonsak att ha med är tunnpannkaka med sylt på som du rullar in i platsfolie - jättebra för att ge barnen rejält med energi."

Våga bryta av en dag

"Med tanke på hur mycket ett liftkort kostar förstår jag om man känner pressen att utnyttja det varje dag. Men våga bryta av en dag och göra något annat: Kanske hyra längdskidor och ta en tur till våffelstugan, stanna kvar vid stugan och åka pulka eller helt enkelt åka till badhuset. Barn lever i nuet och deras minnen av semestern kan konstigt nog vara badhuset och då är det som de tyckte mest om."