Så ska robotar bli sociala

Social kompetens hos människor handlar ofta om förmågan att kunna kommunicera och samarbeta med många olika typer av människor. Att kunna läsa av vad det är för sammanhang man befinner sig i och kunna anpassa sig efter det. Till viss del stämmer detta också in på robotar.

– En socialt kompetent robot kan samspela med människor eller fungera i miljöer där människor är. Den har perceptiva mekanismer som gör det möjligt för den att sköta sina uppgifter utan att störa resten av omgivningen. Däremot är det inte nödvändigt att roboten kan till exempel le eller interagera socialt med en människa, berättar Iolanda Leite, som är biträdande lektor vid avdelningen för Robotik, perception och lärande på KTH.

Hur socialt kompetenta är dagens robotar? Inte särskilt mycket är svaret, i alla fall om vi tittar på de robotar som idag finns i industrin eller i våra hem.

– Men de skulle kunna vara det, eller hur? Det vore ju fantastiskt ifall robotdammsugaren fattade att när vi lagar mat så vill vi inte att den ska dammsuga köksgolvet utan istället städa vardagsrummet. Eller om jag tittar på tv då vill jag inte att den dammsuger vardagsrummet utan går någon annanstans.

Kompetensutveckling genom crowdsourcing

En robot programmeras vanligtvis av en programmerare. Den personen kan dock omöjligen förutse alla saker som kan hända när roboten kommer i drift i fabriken, på sjukhuset eller i någons hem. Det är alltid saker som behöver justeras för att roboten ska kunna fungera optimalt i sin nya miljö, konstaterar Iolanda Leite.

– Det är inte långsiktigt hållbart att låta programmerare göra dessa justeringar hela tiden, det blir för dyrt. Om du köper en robot till ditt hem vill du heller inte behöva ringa supporten varje gång du ska lära den något. Det vi tittar på är hur vi kan utveckla robotar med förmåga att be om hjälp på ett intuitivt sätt från människor som inte är programmeringsexperter. Självklart kommer roboten ha vissa förinställda förmågor, men andra saker kan användaren ge olika värden eller lära roboten att göra.

Hjälpen kommer i form av crowdsourcing, eller gräsrotsbaserad problemlösning, där ett antal människor hjälper till att samla in information och lösa uppgifter. 

– Det är inte så att roboten frågar sin omgivning om hjälp utan den vänder sig till folk i ”crowden”. Roboten kan till exempel skicka en bild eller en beskrivning av ett problem till en person som kan hjälpa till på distans.

Vägen till kunskap går via grafiskt språk

Om man inte behöver experter, så har också fler individer möjlighet att hjälpa till. Det betyder alltså att du och jag som inte är programmerare eller än mindre kan skriva en kodsnutt kan vara med och lära upp en robot att utföra en arbetsuppgift. Men hur ska det gå till?

Det bästa hade varit om man hade kunna använda naturligt språk, alltså språk som talas eller tecknas av människor, säger Iolanda Leite. Men det är ofta svårt att översätta till saker som roboten kan göra.

– Därför testar vi nu visuella programmeringsspråk, där man använder grafiska element istället för text, och som används för att lära barn att programmera. Vi tittar på hur vuxna med liten kunskap i programmering kan förstå delar i programmen för att skapa saker som roboten kan göra.

Miljön styr vilken kompetens som är viktigast

När roboten väl har fått ny information uppstår ett antal frågor som forskarna också ska försöka besvara. Hur ska ny data införlivas i robotens beslutsfattande? Vad händer till exempel om två människor ger två helt olika svar på samma fråga? Hur säkerställer man att den nya informationen inte krockar med redan existerade data eller beteende?

Vilken är då den viktigaste kompetensen som en robot bör lära sig? Ja, det beror helt på i vilket sammanhang som den ska användas i.

– Om robotens uppgift är att bära omkring på saker kanske den inte behöver kunna prata. Den bör däremot kunna urskilja rörelsemönster i omgivningen och kunna anpassa sig till det. Men om det handlar om en robot som ska ge medicin till en patient, då är det förmodligen viktigt med andra kompetenser, exempelvis att kunna prata.  

Är det säkert?

Säkerhet är förstås en viktig aspekt i samspelet mellan människa och robot och en av anledningarna till att merparten av robotarna i industrin idag är inburade.

– Du kan bygga världens säkraste robot, men om inte människor uppfattar att den är säker är den värdelös. Ingen kommer att vilja interagera med eller jobba tillsammans med den. Samtidigt kan man bygga en robot som inte är säker, men den upplevs som det, vilket kan få människor att ta onödiga risker. Vi har precis startat upp ett projekt med Atlas Copco där vi undersöker just avvägningen mellan bevisad säkerhet och upplevd säkerhet i människa-robotsammarbeten.

Litar vi mer på artificiell intelligens än på andra människor?

Iolanda Leite och hennes kollegor har också undersökt hur människor reagerar om de tror att roboten styrs av en människa respektive av artificiell intelligens. Testpersonerna vågade gå närmare den robot som de trodde styrdes av en ai.

– Det här tror vi beror på att människor av naturen oftast är artiga mot varandra, men att det behöver man inte vara när man interagerar med en robot. Testpersonerna uppfattade heller inte att roboten kunde skada dem eftersom den förmodades ha sensorer som inte skulle tillåta det.  

Det finns liknande studier som rör bilar, som testpersonerna fick veta var självkörande, men som egentligen styrdes av människor, berättar hon.

– Människor var mer risktagande när de trodde att det var en autonom bil än när de trodde att bilen kördes av en människa. De litade på att en robot inte skulle skada dem. Kanske är det ett gott tecken, kanske indikerar det att vi behöver designa fordonen med det i åtanke.

Målet med de social kompetenta robotarna är förstås att de ska kunna jobba i samma miljö som oss människor. Kanske bli våra kollegor på riktigt?

– Det betyder inte att de behöver kunna samarbeta, men de ska kunna jobba med människor utan att på något sätt vara en börda för dem. Det är det vi siktar på, men hur lång tid det tar innan vi är där är svårt att säga i ett generellt perspektiv. Däremot kan vi göra små framsteg i specifika miljöer och för specifika ändamål mer i närtid.

Vad jobbar du och ditt team med om tio år?

– Då jobbar vi fortfarande med att omvandla text till saker roboten kan göra, men på en högre nivå. Jämför till exempel med röst- och ansiktsigenkänning som vi idag dagligen stöter på i vår vardag i olika applikationer, men som för tio år sedan var relativt okänt. Jag tror att vi kommer att fortsätta jobba på problem utifrån de byggstenar som vi nu tar för givna, men som vi hade begränsad kunskap om för tio år sedan. Vi kommer att utveckla kommersiella applikationer tills vi når en punkt då robotarna kan göra detta själva.