Företagen och försvaret — upprustning väcker frågor

— Stora merparten av samhället driftas idag av företag. Staten har inte den initiativkraft som den hade förr — uppskattningsvis finns mer än 80 procent av totalförsvarets förmåga på företagsnivå, förklarar Kristina Syk som är senior projektledare inom SOFF, Säkerhets- och försvarsföretagen.

Sveriges syn på beredskap har förändrats dramatiskt under det senaste året. Efter att ha monterats ner under trettio år ska vår militära och civila beredskap byggas upp igen. Utvecklingen i öst med angreppet på Ukraina är huvudförklaringen, och med den Nato-ansökan som Sverige har gjort kommer konkreta krav på vår förmåga.

Klart är att näringslivet kommer att vara en viktig del av upprustningen. Hur det ska gå till och se ut pågår det nu en mängd ansträngningar för att klargöra och skapa strukturer kring. Exempelvis i en statlig utredning om ”försörjningsberedskapen” som ska vara klar i maj och i Regeringskansliet som har fått en helt ny ministerpost för civilt försvar. Under honom, moderaten Carl-Oskar Bohlin, förbereds ett nytt näringslivsråd som ska presenteras ”i närtid”, enligt en kommentar från ministerns medarbetare till Magasin t:.

— Det måste ge effekt! Ett litet råd, gärna med ett kansli, säger Kristina Syk. Vi vill ha en systematisk dialog, också på operativ nivå kring hur det privata och offentliga ska jobba tillsammans. Planeringen och kvantifieringen av behoven måste ha reglerats i avtal och upphandlingar i fredstid, och det måste staten vara med och finansiera, säger hon.

— Det handlar inte bara om de produkter och tjänster som behövs, utan också om att kunna utveckla den bästa teknologin, säger Teresa Jonek som är expert på forsknings- och innovationsfrågor hos Teknikföretagen.

—När saker ställs på sin spets och vi ska bygga upp totalförsvaret måste begrepp, roller och ansvar klargöras. Idag är det luddigt, och det måste vara tydligt vilka spelregler som gäller, säger hon.

Det finns ingen lista

Just SOFF och organisationens medlemmar har stor vana av försvars- och beredskapsfrågor. Men den upprustning som vi står inför kommer sannolikt att beröra en stor del av näringslivet och Teknikföretagens medlemmar.

— Vad innehåller inte teknik? frågar Jan-Olof Olsson som är handläggare inom försörjningsberedskap hos MSB, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, och understryker därmed att många kommer att beröras av utvecklingen.

— Vissa saker är samhället mer beroende av. Det man ofta kommer ner på är hälsa, sjukvård, energi och mat — grundläggande basala behov. Teknikföretag är viktiga, säger han.

Men, inte heller de företag som bedriver samhällsviktig verksamhet som är av betydelse för totalförsvaret är identifierade.

— Idag finns ingen lista. Företagen måste identifieras och man måste följa försörjningskedjorna bakåt för att se vad som behöver säkras upp. Vi lever idag i en betydligt mer komplex värld där man är beroende av en massa små komponenter i långa försörjningskedjor.

Luftvärnskanoner på taket

En jämförelse med planeringen förr ger en dyster bild av Sveriges sårbarhet om något otäckt skulle drabba oss. Under kalla kriget var beredskapen mycket utvecklad, också inom vissa företag. Det fanns verksamheter som hade ett så kallat driftvärn med beväpnad personal, produktion inrymd i bergrum och till och med luftvärnskanoner på taket.

Tillbaka dit tror inte Jan-Olof Olsson att vi är på väg, men han menar att det krävs en ökad medvetenhet bland företagen när det gäller spioneri, cyberangrepp och tillträdesskydd, för att kunna vidta rätt åtgärder. Han får medhåll av Teresa Jonek och Kristina Syk.

— I en tid där attackerna i ökad grad understödjs av främmande makter är också statens roll avgörande, säger Teresa Jonek och betonar det nationella cybersäkerhetscentrumets roll, ett centrum som samlar relevanta myndigheter.

— Och vem som ska stå för skydd av samhällsviktig verksamhet och kritisk infrastruktur, och hur vi ska prioritera skyddet, blir en viktig sak att fundera mer på framöver, säger Kristina Syk.

Ytterligare en fråga att aktualisera och reda ut gäller krigsplacering av personal i företag. Vilka anställda kan man ”bli av med” om försvaret kallar på dem? Vilka nyckelpersoner måste man kunna ha kvar i verksamheten?

— Mycket pågår, men det gäller att få ihop det till en enhet, avslutar Kristina Syk.

........................................................

Fakta: Så såg det ut förr

Näringslivet har historiskt sett haft en stor betydelse för Sveriges beredskap. Hela 15 000 bolag var så kallade ”K-företag”, krigsviktiga företag, när kalla kriget klingade av, berättar författaren Pär Isaksson som har skrivit boken ”Vår beredskap var god” (Timbro förlag, 2021).

Titeln är en passning till statsminister Per Albin Hansson och hans berömda tal i samband med krigsutbrottet 1939. Försörjningsberedskapen började att byggas upp under 1930-talet. Ett nytt krig närmade sig och eländet under första världskriget hade visat att det behövdes en folkförsörjning.

— Politikerna och näringslivet ansåg att det var viktigt, och på 1 000 platser runt om i landet byggdes lager där ”allt fanns”. Företagen fick i uppdrag av staten att köpa in extra för just sin sektor och skrev kontrakt om att lagerhålla i tio år. En del kunde omsättas, men skulle snabbt ersättas och det var viktigt att inte blanda beredskapslagren med den ordinarie verksamheten, berättar Pär Isaksson.

Efter andra världskriget var det inte lika akut, men beredskapen behölls och utformades av Överstyrelsen för ekonomiskt försvar, där också näringslivet var involverat i att bestämma vad och hur mycket som skulle hållas i lager.