Smart maskin - räddning eller domedag

Den dag maskinerna blir smartare än oss vill kosmologen Max Tegmark veta att de är vänligt sinnade. Framtidens befolkningsminskning kan göra robotarna till vår räddning snarare än undergång, tror författaren John Markoff. Och på fabriksgolven kan kollaborativa robotar bli nästa steg i automatiseringsprocessen. Välkommen till vår artificiella framtid.

Max Tegmark
Max Tegmark

Max Tegmark ringer på sin enda lediga stund: cykelturen hem från jobbet. Han är en av världens mest citerade forskare, kosmolog på Massachusetts Institute of Technology och grundare av Future of Life-institutet, vilket tänker långsiktigt kring vår tekniska utveckling.


– I början gick det bra att lära av våra misstag, som när vi uppfann elden före brandsläckaren. Men med kärnvapen, syntetisk biologi och artificiell intelligens är detta är usel strategi, säger Tegmark energiskt, och manar till ”proaktivitet” samtidigt som han navigerar torsdagstrafikens Boston.

 

För två år sedan var Max, som är uppvuxen i Bromma med en matematik-pappa och en psykolog-mamma, med och grundade Future of Life-institutet vid MIT. Tillsammans med tre andra tunga forskare; fysikern Stephen Hawking, dataprofessorn Stuart Russell och nobelpristagaren och fysikern Franz Wilczek, pekade Tegmark på de existentiella riskerna med den galopperande artificiella intelligensutvecklingen. De broderade ut sina tankar i en debattartikel i Huffington Post - om autonoma vapen, ekonomisk ojämnlikhet och tanken på singularitet ”att AI kommer att överlista finansmarknaderna, dribbla bort våra politiker och utveckla vapen vi inte ens kan förstå”. Med singularitet åsyftas, enligt Wikipedia, en teoretisk framtida tidpunkt karaktäriserad av teknologiska framsteg utan motstycke, delvis orsakat genom maskiners förmåga att förbättra sig själva genom artificiell intelligens.

 

Det är just den snabba tekniska utvecklingen som har gjort att frågan om singularitet är på tapeten nu.


– Bara de senaste fem åren har vi gjort väldiga framsteg, nu pratar folk med sin telefon, vi har självkörande bilar, bildigenkänning och maskinlärning, säger Tegmark som påpekar att prognoserna för när vi når singularitet må vara blotta 40 år i framtiden. Så det är dags att börja agera.

Det handlar om att alls begripa hur intelligens fungerar innan den kan styras.

I en tävling finansierad av entreprenören Elon Musk har Future of Life-institutet sponsrat 37 internationella forskarteam. De ska utreda hur man kan säkerställa att maskinerna förblir vänligt sinnade i framtiden. Ja, en av forskargrupperna, Machine Intelligence Research Institute vid University of California, Berkeley, har till och med myntat begreppet ”vänlig AI”. Men studierna är på ett tidigt stadium. Det handlar om att alls begripa hur intelligens fungerar innan den kan styras.

 

I januari enades dock många spetsforskare på en Future of life-konferens i Puerto Rico om att sektorns mål borde vara att skapa AI som är bra för mänskligheten.

 

En som har tänkt mycket på de här frågorna är författaren och journalisten John Markoff. Han växte upp i Silicon Valley och märkte redan under 1960-talet hur två lokala forskningslabb angrep frågan om maskinintelligens från olika håll. Labben låg bara några kilometer ifrån varandra men hade en ack så skild syn på världen. Det ena lägret höll på med AI, styrdes av datorforskaren John McCarthy och utvecklade robotteknologi med målet att imitera mänskliga förmågor. Den andra gruppen leddes av Doug Engelbart (mest känd för att ha uppfunnit datormusen) och ville augmentera eller utöka den mänskliga kapaciteten snarare än att imitera eller ersätta den (ett exempel är Apples röststyrning Siri). Markoff döpte dessa två grupper till AI och IA, artificiell intelligens kontra augmenterad intelligens (vilket även kallas Human Computer Interaction) och hans bok Machines of Loving Grace (2015)  har så till den grad format robotdebatten i USA att till och med Toyota har börjat använda termen augmenterad intelligens om inriktningen på sitt nya forskningslabb i Silicon Valley. De vill göra bilar som inte kraschar, snarare än självkörande bilar.

I boken försöker John Markoff besvara frågan som är på mångas läppar just nu. Hur de intelligenta maskinernas intåg kommer att påverka våra jobb.

 

– Somliga tror att det inte kommer att finnas några jobb kvar i framtiden, andra menar att robotar kommer att skapa en renässans på arbetsmarknaden. Och de kan inte båda ha rätt, säger han.


Själv har John Markoff gått från ena lägret till det andra. När han 2010-11 skrev en artikel om den nya mjukvaran e-discovery, som kunde skanna stora mängder dokument baserat på naturlig språkförståelse och upptäcka underliggande koncept och även bevis på olagligt beteende, då blev han riktigt orolig för kontorsjobben.


Vem skulle vilja betala en dyr jurist när algoritmer funkar lika bra? Men efter ett decennium av rapportering i frågan har John Markoff blivit mycket mer skeptisk till domedagsprofetiorna. 


Det slutliga steget över från maskinsidan till människosidan togs under en middag med nobelpristagaren och ekonomiprofessorn Daniel Kahneman. Samtalet med författaren till boken Thinking fast and slow handlade om robotik i Kina och vilken inverkan sektorn kunde ha på landets alla fabriksjobb. Kahneman, som även är beteendevetare, räddes inte robotarnas intåg. Tvärtom.


– Om vi har tur kommer robotarna precis i tid, sa han, berättar John Markoff.


Nobelpristagarens poäng var att robotarna skulle bli en räddning för Kinas snabbt åldrande befolkning. Om allt färre arbetsföra ska försörja allt fler pensionärer så kommer robotarnas hjälp att vara mer än välkommen. Inte minst inom äldreomsorgen, menade han.


– Demografi vinner över teknologi. Det ändrade verkligen min syn på frågan, säger Markoff.

Tanken är att människan kan använda sin hjärna och roboten sin styrka och precision. Det blir ett oslagbart samarbete.

Dagens situation är dock långt ifrån såväl singularitet som människors uteslutning från arbetsmarknaden. Istället är den vinnande ekvationen en kombination av människor och maskiner. Detta gäller såväl i schackspel som på fabriksgolvet, där ”kollaborativa robotar” eller cobots kan bli nästa steg i automationsprocessen.


– Tanken är att människan kan använda sin hjärna och roboten sin styrka och precision. Det blir ett oslagbart samarbete, säger robotikprofessorn Gunnar Bolmsjö, vid Högskolan Väst.


Cobots är utrustade med sensorer och kan känna av när de stöter ihop med en människa, och sakta ned eller stoppa sin rörelse. I motsats till vanliga industrirobotar behöver de inte hållas i burar av säkerhetsskäl utan ska kunna ta över enklare monterings- eller packningsuppgifter sida vid sida med mänskliga arbetskamrater. De ska också vara enklare att programmera – så lätta att vanliga anställda ska kunna sköta detta - och enkelt kunna skifta mellan olika arbetsuppgifter.

 

Idag dominerar bilindustrin användningen av robotar, men med entrén av kollaborativa diton hoppas tillverkarna expandera kundunderlaget. Till spelarna hör ABB, som i fjol introducerade sin första cobot, tvåarmade YuMi. Flera andra tillverkare är japanska. FANUC har coboten CR-35iA som kan lyfta upp till 35 kg (vilket hittills verkar vara max bland dessa artificiella medarbetare, som har begränsad styrka). Yaskawa Motoman har en plattform med sensorer, som känner av om en människa kommer nära, på vilken deras vanliga robotarmar kan fästas och därmed göras kollaborativa. Tyska Kuka Robotics har robotarmen LBR iiwa, som står för ”industriell intelligent jobbassistent”. Danska Universal Robots tillverkar enkla och billigare robotarmar. I Boston gör startupbolaget Rethink Robotics roboten Baxter, som fysiskt kan ”läras” nya arbetsmoment istället för att behöva programmeras.

I februari kom den internationella standardiseringsorganisationen ISO med en ny säkerhetsspecifikation kring cobotar, vilket kommer underlätta för sektorn tror Gunnar Bolmsjö som varit med och tagit fram regelverket.


Han menar att kollaborativa robotar är första steget på väg mot Industri 4.0, alltså högt automatiserade fabriker med robotar som har förmågan att organisera om sig, hantera olika volymer och snabba omställningar.


– Det kan vara tiotusentals parametrar i en fabrik, det funkar inte att hantera med vanligt sätt att programmera, utan kräver kognitiva funktioner av robotarna, säger Bolmsjö.

Om man kan säga ”tänk Call of Duty” så blir det väldigt tydligt vad man ska göra.

Detta är ännu på forskningsstadiet. En annan robot som redan kommit till nytta är till för brandmän. Den har KTH-forskaren Petter Ögren jobbat på inom ramen för två EU-projekt och räddningsroboten användes av italienska brandmän efter en jordbävning 2012 för att undersöka stabiliteten i kyrkor som klarat sig. Petter har tänkt mycket på hur man kan göra robotar användarvänliga, och lånat idéer från dataspelens värld. Räddningsroboten har en kamera på sig och för att underlätta kontrollen modellerade forskarna styrningens gränssnitt efter populära tv-spel som Call of Duty i genren First person shooter. Dessa är spel som ”har kanske 25 procent av världsmarknaden och gissningsvis över 100 miljoner människor som har lagt över 100 timmar på systemet redan”, eller vad Petter Ögren kallar för Pre-trained operators.


– Om man kan säga ”tänk Call of Duty” så blir det väldigt tydligt vad man ska göra, förklarar han. 

 

Närmast förestående inom autonoma robotar är ändå de självkörande bilarna, påpekar Gunnar Bolmsjö. Redan 2017 kommer 100 Volvo-bilar på egen hand navigera vägarna i Göteborg. Men det kommer att krävas ett 5G-nät för en vidare spridning av tekniken, menar Bolmsjö, vilket kan ta några år.


– Bilarna måste kunna snacka med varandra och tiden det tar att skicka ett meddelande till en annan är avgörande. Idag går meddelandet till en mast och sedan en växel, det tar för mycket tid, men 5G fixar detta, säger han.


Det kommer att behövas en kommunikationsplattform som funkar för alla olika bilmärken. Och fordonen måste förstå trafikreglerna.

 

Till dess är det några år. Under tiden försöker autonoma fordonsutvecklare som Google och Apple närma sig biltillverkare för att kapa marknadsandelar.


– Men de kommer aldrig att släppa in dem. Biltillverkarna vill inte att en extern leverantör tar över i bilens styrning, tror Bolmsjö.

 

Den andra intressanta roboten att hålla ögonen på enligt honom är open source-projektet iCube, en humanoid robot som liknar ett 2,5-årigt barn, utvecklad på det italienska institutet för teknologi, IIT som en del av EU-projektet RobotCub. Idag används iCube-plattformen för forskning kring mänsklig kognition och AI i över 20 labb runt om i världen. Tanken är att roboten ska lära sig av sin omvärld precis som ett litet barn gör.

Vi står inför den största förändringen i mänsklighetens historia.

Rörande Industri 4.0 så tror robotikprofessor Amy Loutfie vid Örebro Universitet att det kan leda till att mer produktion flyttas tillbaka till västvärlden, med färre transporter till följd. Detta kommer dock att få konsekvenser för asiatiska länder som Kina, som tack vare all outsourcing idag är världens största producent. Loutfie har bott länge i Sverige men är ursprungligen från Kanada och har datorlukt som specialitet.

 

Varken hon eller de andra svenska forskarna som t: pratat är vidare oroliga för singularitet. De flesta av dem har inte ens hört talas om ”vänlig AI”. Nej, i Sverige och Europa är forskningen relativt industrinära och tillämpad, berättar Loutfie.


– Vi pratar om artificiell intelligens i termer av verktyg – som robotar - medan USA tenderar att vara lite mer visionärt, säger hon.

 

Tillbaka på cykelsadeln i Boston har en av dessa visionärer, Max Tegmark, nått sitt hem och det är dags att runda av. Närmast framöver är han orolig för de autonoma vapnen, vilka såväl USA som Ryssland kan ha klara så tidigt som 2018. Det sista vi behöver är en ny kapprustning.

 

För en sak är han säker på med utvecklingen av smarta maskiner.


– Vi står inför den största förändringen i mänsklighetens historia.

Publicerad juni 2016

Text

Hanna Sistek

Foto

Mattias Lundblad