Hos Nitator är integrationen både snack och verkstad

— Jag pratar lite. Det är inte svårt, men jag måste studera — här och hemma, säger Nataliia Sergieieva som kom till Sverige från Charkiv i Ukraina i april. Där arbetade hon med logistik på kontor — i Oskarström med montering av plåtkomponenter till fordonsindustrin.

— Ett bra arbete, säger Nataliia som har kunnat flytta till en egen lägenhet i den lilla orten knappt två mil nordost om Halmstad.

Visst hörs en brytning när hon pratar och några engelska ord blandas in i hennes svar, men att Nataliia och arbetskamraterna som samlats i närheten av Nitators robotceller kom till Sverige för bara några månader sedan är imponerande.

När Socialdemokraternas partisekreterare Tobias Baudin nyligen besökte företaget tilltalade han en av de ukrainska tjejerna på engelska — och blev förstås överrumplad när det visade sig att hon pratade svenska.

— Språket är en nyckel, säger Oksana Kramnysta från Bucha, beläget nära Ukrainas huvudstad Kiev.

Hon anlände till Sverige den första april från ett arbete som bankanställd och fastighetsmäklare. Nu är hon iklädd Nitators mörkblå arbetskläder och förklarar vilken betydelse språket har — för jobbet, hemma, när det gäller medicinska frågor och i affären, ja för hela livet.

Oksana formulerar det som svensk integrationsdebatt har handlat om i många år. Hos Nitator blir det verklighet — eller verkstad, kanske man ska säga.

Förslaget kom från facket

Nitator är ett företag i andra generationen som nu producerar delar till fordonsindustrin. Till anläggningen i Hyltebruk kommer stora rullar med plåt som börjar att behandlas där innan transporten går vidare några mil till Oskarström, där metallen formas till delar i exempelvis Volvos och Scanias lastbilar.

De stora produktionslokalerna är trivsamt varma och det pyser från de outtröttliga robotarmarna som vrider sig rytmiskt i sina cellburar medan svetsglöden gnistrar. Nitator satsar kraftfullt på automatisering, men volymerna har ökat så kraftigt att personalen ändå inte räcker till — som hos många andra har kompetensbrist varit en stor utmaning.

Under ett samtal på fackexpeditionen föreslog IF Metalls Tarek Al-Jarouchi att företaget skulle närma sig de flyktingar som just anlänt från Ukraina till olika boenden i närheten. Sagt och gjort, Nitator fick möjlighet att komma till ett av dem och presentera företaget och arbetsuppgifterna, bland annat med hjälp av Googles översättningsfunktion.

— De tyckte att det var jättespännande, vi kunde ha fått hur många ansökningar som helst, berättar personalchefen Lucia Kristiansen som liksom Tarek Al-Jarouchi varit en viktig drivkraft i den ovanliga rekryteringssatsningen.

Men, från tidigare erfarenheter visste man att de anställda måste kunna kommunicera med produktionsledarna. På svenska. Exempelvis är företagets säkerhetsinstruktioner skrivna på det svenska språket.

— Jag har suttit i samma sits själv, säger Lucia Kristiansen. Jag kom till Sverige, började på industrin som maskinoperatör och kunde ingen svenska.

Via Halmstads kommun fick företaget stöd i form av två SFI-lärare som flyttade in i Nitators konferensrum där språkutbildningen nu bedrivs på arbetstid, med Nitators instruktioner som arbetsmaterial. En och en halv timme, två gånger i veckan plus läxor. Där finns flera nationaliteter, exempelvis de som talar arabiska och en person från Vietnam.

”Språkpolis” i fikarummet

Kanske är det den trägna entreprenörsandan i skogen på gränsen till Småland, och kanske även Lucia Kristiansens egen bedrift och karriär. För det står helt klart att Nitator ställer höga krav på de nyanställda. Formell utbildning och förkunskaper spelar mindre roll medan individens drivkraft blivit allt viktigare när man anställer.

— Vi ser mer och mer på vad det är för kille eller tjej som sitter här, säger Joakim Johannesson som är operativ chef. Vi satsar mycket energi, tid och pengar på att utbilda och utveckla dem så det måste vara långsiktigt, menar han.

En chans för de ukrainska flyktingarna, som i nästan samtliga fall saknar erfarenheter från industriarbete. Företagsledningen hymlar inte med att man väljer de mest motiverade, och toleransen för att inte konversera på svenska är mycket liten. Om Lucia hör att ett annat språk talas i fikarummet griper hon in.

— Jag säger att ”nu pratar vi svenska”. Annars hjälper vi inte dem, vi stjälper dem. Jag är inte så omtyckt alltid men jag behöver inte vara det heller, säger hon bestämt.

Men kanske blev bilden av Nitators ledning lite väl sträng nu. För det är verkligen en varm och trevlig stämning bland medarbetarna när vi rör oss i produktionslokalerna.

Personalchefen Lucia utstrålar en påtaglig omtanke om sina medarbetare och lägger ofta handen om den hon pratar med. Ledningen är medveten om den tunga situation de ukrainska flyktingarna befinner sig i, där vissa har en man och familj som är ute i krig, berättar Joakim Johannesson.

— Vi har tjejer som ibland går in till Lucia och stänger dörren för att det har varit en tung dag — en bra början är att vara beredd att lyssna.

Nitator hoppas nu att kommunens SFI-lärarstöd som hittills finansierats med tillfälliga coronamedel ska permanentas. Och att modellen ska spridas — för individer och för samhället. Vd Jan-Eric Petersson talar hoppingivande om framtiden och de nya rekryteringsmöjligheter han ser framöver.

— Vi samlade tjejerna och berättade för dem att de gör ett fantastiskt jobb, och att det första vi gör när kriget är över är att bjuda hit deras gubbar, så att de får se sig om i trakterna kring Hyltebruk och Unnaryd och så vidare. Så vi ska försöka locka hit dem också!