Så fungerar infångning och lagring av koldioxid

Sverige har satt upp som mål att ha nettonollutsläpp av växthusgaser till år 2045 och regeringen ser infångning och lagring av växthusgasen koldioxid – från kraftvärmeverk och industrier – som viktiga åtgärder att uppnå detta mål.  

Vad är infångning och lagring av koldioxid?

För att fånga in koldioxiden på ett kraftvärmeverk eller i en industri är första steget att avskilja koldioxiden från rökgaserna som kommer från förbränningen. Det kan ske genom framför allt tre olika metoder: precombustion (avskiljning före anläggningen genom en förgasningsprocess), post combustion (avskiljning efter anläggningen) och oxyfuel där man eldar i en blandning av ren syrgas och återanvända rökgaser.

I nästa steg komprimeras koldioxiden till flytande form. Det sker under högt tryck och låg temperatur och gör att volymen minskar och koldioxiden blir en vätska. Det är först när koldioxiden har komprimerats till flytande form som den kan transporteras.

Det tredje och sista steget är lagringen. Den ska i första hand ske i stora ihåligheter (geologiska formationer) djupt under havsbotten, vilket det finns gott om i havet utanför Norge, Nederländerna, Danmark och Storbritannien.

När koldioxiden som fångas in kommer från kraftvärmeverk och industrier som använder biomassa kallas tekniken för bio-CCS (CCS står för Carbon Capture and Storage). Eftersom Sverige är ett skogsland finns här många anläggningar som använder biobränsle som råvara. Därför har Sverige goda förutsättningar att kunna fånga in koldioxiden, som när den kommer från bioråvara blir biogen.

När man fångar in och lagrar koldioxid från sådana anläggningar innebär det att negativa utsläpp skapas eftersom biobränslet kommer från skogen där lika mycket koldioxid tas upp när träden växer – förutsatt att det inte tas ut mer skog än som växer till. Ännu finns inte någon bio-CCS anläggning i drift, men potentialen för biogen koldioxid är stor.

I det svenska klimatpolitiska ramverket utgör bio-CCS en så kallad kompletterande åtgärd som med sina negativa utsläpp kan kompensera för utsläpp som bedöms kommer vara svåra att ta bort, till exempel från jordbruk och flyg.

Tekniken att avskilja koldioxid är inte ny, utan används bland annat inom processer i kemiindustrin. Att transportera och lagra koldioxid har också genomförts i teknisk skala på olika platser runt om i världen sedan tidigare. Det nya är dels att göra det som en klimatåtgärd, dels att tillämpa det på anläggningar med biogena utsläpp.

Hur ser det ut i dag?

Idag finns ett stort svenskt intresse för bio-CCS och på drygt ett 20-tal platser undersöker nu energibolag och massabruk möjligheterna att satsa på tekniken.

Stockholm Exergi är det svenska företag som kommit längst och de hoppas kunna ta investeringsbeslut i början av 2024 för en fullskalig bio-CCS-anläggning. Den kommer att ligga vid Värtaverket i Stockholm och ska fånga in 800 000 ton biogen koldioxid per år, vilket enligt Stockholm Exergi är lika mycket koldioxid som Stockholms vägtrafik släpper ut varje år.

Stockholm Exergi lät i fjol det danska konsultbolaget Implement Consulting göra en nationalekonomisk studie kring möjligheterna för bio-CCS i Sverige. Studien visar att om Sverige genomför bio-CCS på 10 miljoner ton koldioxid per år kan det skapa 6 700 arbetstillfällen och bidra med ungefär 6 miljarder kronor till svensk BNP.

Sammantaget finns det med andra ord möjligheter med bio-CCS, men det finns också flera utmaningar, framför allt kring finansieringen. I nuläget finns det inte någon marknad för de negativa utsläppen som bio-CCS leder till, men bland annat Stockholm Exergi och Öresundskraft har flera potentiella kunder som vill köpa negativa utsläpp. I Danmark har man kommit ett steg längre och i maj meddelade Microsoft att de har ingått avtal med energibolaget Ørsted om att köpa 2,76 miljoner ton negativa utsläpp från kraftvärmeverket Asnæsværket.

Hur stort kan CCS bli de kommande åren?

Marknaden är i sin linda och innan den är i gång innebär bio-CCS enbart en kostnad för de företag som satsar. För att företag ändå ska investera har regeringen avsatt 36 miljarder kronor till bio-CCS under perioden 2026–2046. Stöden ska delas ut genom så kallad omvänd auktion, det vill säga att det finns en köpare – staten – och många potentiella säljare av negativa utsläpp. Den som vinner auktionen är den aktör som kan erbjuda negativa utsläpp till lägsta kostnad, alltså kommer med det lägsta budet för att avskilja, transportera och lagra koldioxiden.

På regeringens bord ligger dock ett förslag som kan påverka marknaden på ett påtagligt sätt. Enligt förslaget ska företag med statligt stöd för bio-CCS inte få sälja negativa utsläpp till kunder som köper dessa för att kompensera för sina egna utsläpp. Detta skulle bland annat innebära en risk för dubbla anspråk på de negativa utsläppen, genom att både kunden och landet Sverige räknar på samma utsläpp. Förslaget har fått kritik från bland annat Stockholm Exergi som menar att om det förverkligas riskerar det att leda till att svenska bio-CCS-satsningar inte genomförs.

En annan utmaning är transporterna. Om många företag genomför bio-CCS blir det ett stort antal ton koldioxid som ska transporteras för att lagras. För det krävs både många fartyg och stor hamnkapacitet. Båda dessa faktorer riskerar att bli flaskhalsar.

Miljöorganisationer pekar även på en farhåga med risk för läckage av koldioxid vid transporterna. Den risken finns även när koldioxiden ska pumpas ner till lagringsplatsen och den skulle även kunna läcka när den väl är lagrad.

Miljöorganisationer har dessutom pekat på risken att koldioxid som fångas in och pumpas ner i berggrunden används för att kunna utvinna mer olja och gas, vilket görs idag. Att låta infångad koldioxid användas på detta sätt menar förespråkarna för bio-CCS att de inte skulle acceptera, eftersom infångningen av koldioxiden ska vara en klimatåtgärd. Syftet är också att den lagrade koldioxiden ska stanna kvar i marken för evigt.