Teknisk utveckling nyckeln till klimatfrågans lösning

När Klimatpolitiska rådet släppte sin rapport från utvärderingen av regeringens politik i slutet av mars fick den ett generellt positivt emottagande. Många kommentatorer sade sig hålla med i rådets bedömningar, ”men” ... Som Svenskt Näringslivs vd Jan-Olof Jacke som tyckte att rapporten var välskriven och en bra grund för diskussion, men att rådets uppdrag egentligen var fel utformat: klimatet är en global fråga, och att fokusera på Sverige blir för snävt, menade han enligt Dagens industri.

Johan Kuylenstierna har delvis en annan syn.

– Jag förstår näringslivets syn, men det handlar också om det vi brukar kalla klimatpolitik. Vad jag menar är att om Sverige som är ett litet land lägger våra pengar på ’klimatåtgärder’ i andra länder, så är de inte väl investerade pengar. Självklart ska vi stötta fattiga länder, men vi har i grunden mycket större påverkan genom att visa att vi som ett av världens rikaste länder kan fortsätta vara det, samtidigt som vi också är hållbara ur ett naturresurs- och hållbarhetsperspektiv, säger han när vi ses en vecka innan rapporten släpps. Jag gillar devisen ”världens första fossilfria välfärdsstat” som används inom Fossilfritt Sverige.

– Jag tror nämligen att vi kan göra detta samtidigt som vi driver fram nya affärer och skapar nya företag.

Hans framtidsoptimism är omvittnad. Den grundar sig bland annat i förmågan att se det positiva som faktiskt händer, ofta bortom mediernas rapportering som helst siktar på det negativa.

– Går du ut och tittar i världen så ser du att det händer väldigt mycket positivt när det gäller att minska vår klimatpåverkan. Och många unga är ganska positiva till framtiden – trenden med starkt negativ framtidstro finns mer i västvärlden, kanske för att vi ändå tror att den omställning som behövs kommer att påverka vår levnadsstandard negativt, säger Johan Kuylenstierna.

Men optimismen är också ett val som handlar om möjligheten att påverka.

– Jag tror att man kan förändra mer med ett positivt budskap, min erfarenhet är att det driver förändring snabbare. Så min positiva framtoning är delvis strategisk, säger han.

Fram till början av 2018 var Johan Kuylenstierna vd för Stockholm Environment Institute, SEI, ett miljöforskningsinstitut med inriktning på policyfrågor. Idag är han adjungerad professor vid Institutionen för naturgeografi vid Stockholms universitet, där han också är hedersdoktor.

Det är i tjänsterummet på Naturgeografen på Stockholms universitet vi träffas en dryg vecka innan Klimatpolitiska rådet släpper sin rapport. Marssolen skiner generöst över den gröna gräsmattan på universitetsområdet ute på Frescati och de studenter som tar sig tid att stanna upp mellan tunnelbanans mörker och föreläsningssalarnas konstgjorda ljus, belönas med en smekande ansiktsvärme och en föraning om den vår som fortfarande komma skall.

Som adjungerad professor är Kuylenstierna knuten till universitetet men bedriver inte själv forskning där. Han är nog inte heller den typ av person som vill ägna sig åt forskningen på heltid, reflekterar han.

– Nej, jag är inte riktigt forskartypen. Jag tycker det är väldigt roligt med bredare utåtriktade verksamhet, att jobba nära politiken och beslutsprocesser och att vara verksam inom många olika miljöer.

Plötsligt dyker Greta Thunbergs namn upp under intervjun. När vi ses är det några dagar till den stora och omdebatterade klimatdemonstration som genomfördes av skolstrejkande ungdomar fredagen den 15 mars.

– Hon sätter fingret på det svåra i att hitta ett nytt samhällskontrakt som inte innebär att vi å ena sidan får en näringslivselit som sitter bakom höga murar, å andra sidan gula västarna, säger Johan Kuylenstierna och fortsätter:

– Dels ifrågasätter hon vilken framtid vi lämnar över till våra barn, en fråga riktad till de makthavare som sitter passiva och vilsna. Detta är behovet – vi måste agera.

– Dels sätter hon fingret på utmaningen när hon säger att vi måste ställa om nu direkt. Då kommer jag, som hon nog skulle tycka är alltför konservativ, och säger att ja, det behöver vi, men samhällsutveckling tar tid. Vi kan inte ställa om på bekostnad av att vi plötsligt får en miljon arbetslösa i Sverige.

Sverige ska vara ett föregångsland inom klimatomställningen, tycker han, men det måste ske på ett fungerande sätt.

– Vi kan och ska gå före även om det innebär extra kostnader, men vi kan inte gå före på ett sätt som gör att vi förlorar mot omvärlden, det vinner ingen på: ’vi har världens bästa företag, men tyvärr gick de i konkurs’. Därför behöver vi gå före på ett sätt som gör att vi snabbare drar andra efter oss genom att vara det goda exemplet, säger han.

För att lyckas med omställningen krävs att det kombineras med en upplevd positiv utveckling. Det är väldigt svårt att övertyga människor om att de ska överge en livsstil och bekvämlighet de har uppnått för något sämre. Och det ska vi ju inte glömma bort, säger Kuylenstierna: de liv vi lever idag är långt mycket bättre än tidigare generationers.

– Jag läser just nu en bok, Svälten, om den stora svenska svälten i slutet av 1860-talet. Då var Sverige ett väldigt fattigt, isolerat land. Idag är vi ett av världens rikaste och mest globaliserade länder. Det har gått snabbt. Tillgång till energi har varit en av nycklarna. Därför är en hållbar energiomställning så avgörande.

Det gäller inte bara i Sverige utan i större delen av världen. Människors hälsa och livsomständigheter har förbättrats många gånger om tack vare den utveckling vissa idag vill vrida tillbaka.

– Det är inte realistiskt att tro att vi ska få med oss mänskligheten på en omställning som innebär att vi radikalt försämrar våra grundläggande livsbetingelser, säger Johan Kuylenstierna.

Idag kan vi också se att omställningen inte nödvändigtvis måste innebära att vi försämrar våra liv.

– Jag kommer ihåg när de första icke klorblekta papperen kom. De var bruna och glatta, de gick inte att skriva på. Jag hade dem när jag pluggade här på universitetet.

Det var symtomatiskt för miljöprodukter förr, säger han, att de var sämre: tvättmedlen fungerade inte, de första elbilarna var fula och dåliga...

– Det är det jag tycker är så häftigt idag. Här kommer en sådan som Elon Musk och ska göra häftigaste bilen, här kommer stjärnkockar som lagar vegetariskt...

– Jag tror att vi funkar så som människor: vi behöver detta, det snygga och bra. Och det som är bra ska sedan sälja bättre än det som är dåligt. Den omställningen tror jag går snabbare dessutom. Det är det som i slutändan är det viktigaste.

De senaste åren har omställningen mot ett mindre klimatpåverkande samhälle gått allt snabbare. Utvecklingen underlättas av att tekniken som gör det möjligt blir alltmer tillgänglig. Kuylenstierna tror att den gröna teknikutvecklingen står inför ett antal genombrott som kommer att öka takten ytterligare.

Han lyfter fram tre områden där han väntar sig ökad intensitet de kommande åren.

– Till att börja med, energiförsörjning. Jag väntar mig att vi kommer att få se mycket mer av smarta nät. Det handlar om elnät som är ihopkopplade och där man jobbar mer med till exempel växelverkan och energilagring.

Område två är affärsmodeller. Här handlar det om att hitta nya och mer resurssmarta sätt att använda prylar.

– Där tror jag att det kommer att hända väldigt mycket, säger han.

Det tredje området är inom ”cirkularitet”, alltså kretsloppstänk.

– Det kommer behövas utvecklas väldigt mycket. Tänk bara på om vi nu ska ha en miljon elbilar och alla metaller som finns i dem, säger han.

Cirkulariteten har en alldeles speciell betydelse för om vi lyckas bygga ett hållbart samhälle.

– Vi är 10 miljarder människor 2050, vi har inte råd att skapa nya miljöproblem som ska hanteras om 50 år. Nu har vi chansen att verkligen, verkligen bygga in hållbarhet. Och de företag, som teknikföretag, som tar in det i sin affärsmodell från början tror jag på sikt kommer att bli de mest lönsamma, de som överlever, säger Johan Kuylenstierna.

Som vd för SEI och tidigare i FN-tjänst har Johan Kuylenstierna arbetat med policyfrågor i nästan hela sitt yrkesverksamma liv. Det får han fortsätta med i rollen som vice ordförande i regeringens klimatpolitiska råd. Rådet består av åtta personer som tillsammans utgör en tvärvetenskaplig grupp och har som uppgift att årligen granska regeringens politik och bedöma hur väl den bidrar till att nå Sveriges klimatmål om att inte släppa ut några växthusgaser alls från år 2045.

Årets granskningsrapport släpptes den 21 mars och hade fokus på transportsektorn. Här finns ett delmål om att utsläppen ska minska med 70 procent år 2030 jämfört med 2010. Rapporten ger ett entydigt besked: Sveriges mål kommer inte att nås med nuvarande politik. De senaste tre åren har dessutom varit förlorade vad gäller utsläpp – efter att i många år ha minskat, har utsläppsmängden varit i det närmaste konstant sedan 2014.

Rådet ger tio rekommendationer för hur politiken kan komma på rätt spår mot målet inom transporter.

Klimatpolitiska rådet är en del av det klimatpolitiska ramverk riksdagen beslutat om och som gäller sedan 1 januari 2018. Ramverket har ett annorlunda klimatpolitiskt perspektiv.

– Tidigare har det funnits någon slags ’klimatpolitik’. Men det är fel fokus. Det ska inte handla om ett eget fält, säger Johan Kuylenstierna.

Perspektivet måste ligga på den övergripande samhällsnivån eftersom klimatpolitiken ofta skär igenom hela politiken, säger han. För till exempel transportsektorn kan klimataspekten till exempel handla om nya bilar, om nya transportlösningar och om beskattningsregler, för att nämna några ingredienser.

Johan Kuylenstierna pekar på tre viktiga bidrag politiken kan ge för en klimatpositiv utveckling inom näringslivet.

– Det krävs långsiktiga spelregler, till exempel inom reglering, tillståndsärenden och skattepolitik. Det är klassiska områden och spelregler som företag behöver förhålla sig till.

– Sedan behöver man låta klimatfrågan genomsyra alla politiska områden. Fattar man till exempel beslut om infrastrukturinvesteringar på 600 miljarder måste man inte bara förhålla sig till tillväxt och marknad, utan också till hur det påverkar ur ett klimatperspektiv. Detsamma gäller regeringens årliga budgetproposition.

Det tredje bidraget handlar om de val politikerna gör kring hur staten ska investera för framtiden. Det kan till exempel handla om innovationspolitiken där staten har ”enorma möjligheter” att påverka samhällets framtid, eller om rena infrastrukturinvesteringar.

– Det finns en enorm kraft från det offentliga på olika nivåer i och med att man är en väldigt stor upphandlare, säger Johan Kuylenstierna.

Minst lika komplext som klimatpolitik är klimatvetenskap i sig. Det är enormt många faktorer som påverkar utvecklingen och att med säkerhet förutspå framtiden är mycket svårt.

– Vi måste vara mycket försiktiga med att säga att det blir på ett viss sätt 2030 eller 2050. Trenderna är tydliga, men det finns en risk att vi underskattar olika tröskeleffekter.

Att koldioxid är en växthusgas och hur mycket den påverkar värmebalansen på jorden är däremot klarlagt bortom rimligt tvivel.

– Det finns ju ytterligare en faktor när man ska fatta beslut på det här, och det är vad vi brukar kalla försiktighetsprincipen. Visst, det kan finnas osäkerheter kvar, och då kan man säga att ”låt oss vänta och se om forskningen kan bli ännu mer säker”. Å andra sidan, om det då kan innebära konsekvenser som är så stora att de hotar våra samhällen, då har FN det som kallas försiktighetsprincipen: att man ändå måste fatta ett beslut om att vidta åtgärder även om inte all fakta finns på plats. Det, om något, handlar om ansvar inför kommande generationer.

Även om klimatet är det starkaste skälet till en omställning, finns det flera skäl att tänka om.

– Idag ser vi många av de effekter som kommer med en omställning. Till exempel ett renare samhälle överlag, mindre hälsoeffekter, mindre påverkan på miljön. Men också tryggad energiförsörjning, för fossila bränslen är på väg ut hur man än ser på det och vi är beroende av ett fåtal länder för dessa bränslen – det här skapar möjlighet att på ett helt annat sätt demokratisera energimarknaden och skapa möjligheter för en positiv utveckling över hela världen.