Två områden förenas – så gynnar handel och bistånd varandra

Den borgerliga regeringen vill ha en starkare koppling mellan internationellt utvecklingsbistånd och handel. Därför ska Utrikesdepartementet analysera hur dessa två politikområden ska samordnas mer. I höst ska en slutrapport lämnas in.

Att handels- och biståndspolitiken ska samordnas mer är en bra idé, tycker Tony Lindström, som i sin dagliga roll ansvarar för Customer Finance på Volvo Construction Equipment.

Han är också ordförande för Svensk Projektexport, SPE, ett nätverk med cirka 25 exportföretag – däribland AB Volvo, Hitachi Energy, och Ericsson – som strävar efter att främja kunskapsutbytet mellan svenska exportörer och exportfrämjande myndigheter.

Tony Lindström berättar att SPE-nätverket är sedan 1990-talet en uppskattad resurs och remissinstans när det gäller frågor rörande exportfinansiering, exportfrämjande och biståndets samverkan med näringslivet.

– Idag har SPE-företagen ett begränsat samarbete med biståndsmyndigheten Sida som jag tror kan utvecklas mer, säger han.

– Genom ett ökat samarbete mellan Sida och det svenska näringslivet kan vi tillsammans åstadkomma mer för att bekämpa fattigdom samtidigt som det lokala näringslivet engageras i handel med Sverige.

Utbildning av tungmekaniker

Tony Lindström berättar att bland annat Volvokoncernen är engagerad i program som syftar till att bidra till tillväxt och minskad ungdomsarbetslöshet i utvecklingsländer. Ett exempel på detta är deras engagemang i flera PPDP – Public Private Development Partnerships, i samarbete med Sida.

PPDP är ett koncept där företag samarbetar med Sida för att utbilda personer i mottagarländerna. Till exempel genom att erbjuda yrkesutbildningar för att bli tungmekaniker, lastbilsförare eller operatörer av anläggningsmaskiner.

– Ett specifikt projekt som Volvokoncernen driver tillsammans med Epiroc och Sida fokuserar på utbildning av tungmekaniker. I detta projekt får deltagarna lära sig att serva och reparera Volvos och Epirocs produkter, såsom anläggningsmaskiner, gruvmaskiner och lastbilar, säger Tony Lindström.  

Volvokoncernen inledde det första projektet i Etiopien för tio år sedan och har sedan dess utbildat personer i Marocko och Zambia, för att nämna några länder.

– En fördel med denna typ av samarbete är att de som deltar i utbildningarna lär sig att arbeta med moderna produkter och får genomgå en utbildning som är uppsatt enligt industrins krav på framtida kompetens.

– Det innebär inte att alla mekaniker som utbildas på dessa skolor kommer att arbeta för Volvokoncernen. Endast cirka 15–20 procent gör det. Dessa utbildningar är brett inriktade för hela industrin. De utbildade mekanikerna kan arbeta med andra företag och inom andra sektorer i landet.

Program via NIR

Flera av SPE-bolagen är även engagerade i olika program genom Näringslivets Internationella Råd, NIR, som bistår svenska bolag i komplexa länder och vars olika program till stor del finansieras av Sida.

Vissa av programmen inom NIR kan rikta in sig på kompetensutbildning och andra vara kopplande till transaktioner, berättar Tony Lindström, och nämner tre av programmen.

–”Swedish Workplace Programme” fokuserar på svenska bolag samt på distributörer och leverantörer till svenska bolag i ett antal biståndsländer. Programmet stöttar företag som vill förbättra sina arbetsplatser, till exempel genom frågor kopplade till kompetensutveckling och arbetsmiljö.

– Ett annat program, ”Sustainability Impact Accelerator”, hjälper lokala företag med att uppfylla hållbarhetskrav i infrastrukturprojekt.

– Det tredje programmet, som ännu är i utvecklingsfasen, fokuserar på gruvverksamheten i Latinamerika och hur man exempelvis kan bryta mineraler på ett hållbart sätt.

Tony Lindström säger att NIR är en viktig partner när det kommer till svenska företags biståndssamarbete i utvecklingsländer, eftersom det är NIR och inte de svenska företagen som har direktdialogen med Sida.

Sidas garantier kan komplettera

Tony Lindström har flera idéer och förslag på hur biståndspolitiken kan vävas in mer i handelspolitiken och bli mer effektiv. Till exempel föreslår han en utökning av Sidas garantiprogram.

Sidas garantiprogram täcker kreditrisker i transaktioner och betalar tillbaka en del av skulden till långivare, om dessa har gett krediter till låntagare i utvecklingsländer och låntagaren inte kan betala tillbaka.

Tony Lindström säger att ett förslag skulle kunna vara att se hur Sidas garantier kan komplettera Exportkreditnämndens, EKN, arbete med att täcka risken för svenska företag som exporterar till högriskländer.

– Också inom Team Sweden-samarbetet, vars syfte är att främja svensk export, finns det utrymme för en bättre koordinerad verksamhet. EKN, Svensk Exportkredit och Business Sweden är några av dem som är med i Team Sweden. Även i det här fallet skulle Sida kunna ta en mer aktiv roll och komplettera Team Swedens olika erbjudanden.

Det första steget som politiker bör ta är att föra en dialog med det svenska näringslivet och de aktörer som ansvarar för biståndet, för att se var man kan hitta samverkan, rekommenderar Tony Lindström.

Bundet och obundet bistånd

En av de stora frågorna i dagsläget är kring bundet och obundet bistånd. Det svenska biståndet är obundet i dag, vilket gör det svårare för SPE-bolagen att medverka i större utsträckning, menar Tony Lindström.

Med bundet bistånd ställs krav på att mottagarlandet måste spendera en del av stödet på varor eller tjänster från givarlandet, medan obundet bistånd inte har det kravet.

Tony Lindström säger att biståndet inte måste vara helt bundet, men att det borde finnas fler sätt till att uppmuntra svenska företag att delta mer i biståndsarbetet. 

– Upphandlingar i projekt som finansieras av Sida är i dag lika tillgängliga för ett svenskt bolag som för ett utländskt eller lokalt bolag. Frågan är hur mycket jag som svenskt bolag vill engagera mig om det i slutändan inte finns en nytta kopplad till vår affär. Där bör man hitta ett bättre arbetssätt, en starkare koppling till det svenska näringslivet.

Tony Lindström exemplifierar med tidigare nämnda utbildningsprogram för mekaniker.

– Tillsammans med Sida satsar vi vår tid och utbildar lärare i de här skolorna och ger dem utrustning. Men efter utbildningens gång kan studenterna börja jobba varsomhelst. I värsta fall kan de bästa studenterna gå till konkurrenten.

– Sedan säger jag inte att alla måste gå till de svenska bolag som har engagerat sig i ett PPDP-program, men att man kanske kan ställa krav som att organisationerna som har sponsrat utbildningsprogrammen har en förtur att erbjuda jobb till nyutexaminerade mekaniker eller liknande.

– Sverige borde titta på Danmark och andra länder i Europa som jobbar mer med bundet bistånd. Det måste finnas en starkare koppling till det svenska näringslivet för att skapa incitament.

Hållbarhetskrav måste jämnas ut

Något annat som är utmanande är att svenska myndigheter ställer högre hållbarhetskrav än många andra länder, på gott och ont, berättar Tony Lindström.

– Vi behöver en ”level playing field” och jobba i samklang med andra länder och kreditinstitut när det kommer till kravställning, särskilt när det kommer till projekt inom infrastruktur, energi och transport. De höga hållbarhetskraven från EKN och Svensk Exportkredit har resulterat i att projekt har gått till andra nordeuropeiska länder.

– Stora infrastruktursatsningar i utvecklingsländer är ofta i behov av finansiering och exportkrediter kan vara en lösning till att finansiera sådana projekt. I dessa fall vänder sig kunden till länder som kan erbjuda en attraktiv finansiering. Då kan kunden upptäcka att den i princip kan få samma finansiering av andra länder som av Sverige, utan att behöva uppnå lika höga krav när det kommer till exempelvis hållbarhetskriterier.

Tony Lindström poängterar här att ambitionen om att ha en hög hållbarhetsstandard i praktiken går förlorad.

– Det spelar ingen roll om Sverige har en högre hållbarhetsnivå än till exempel Tyskland, England eller Danmark om projekten av den anledningen i stället går till dessa länder.

Det positiva med Sverige är att landet har ett gott rykte när det kommer till exportfrämjande, berättar Tony Lindström.

– Sverige har ett bra renommé. Vi har ett attraktivt exportkreditsystem med EKN och Svensk Exportkredit, som båda har urstarka kreditvärderingar, vilket möjliggör en attraktiv finansiering.

– De är båda också mycket proffsiga organisationer, avslutar han.

Kan bli fler innovationer

Karin Aase, enhetschef för handel och hållbarhet på Teknikföretagen, anser även hon att det är rätt att samordningen mellan handelspolitiken och biståndspolitiken fördjupas. Dessa två politikområden ger bäst utväxling om de samverkar, då de båda påverkar varandra, säger hon.

– Kopplingen mellan utvecklingssamarbetet och handelspolitiken – inklusive export- och investeringsfrämjandet – är viktig för tillväxt och konkurrenskraft. Det gäller både för svenska företag och för företagen i utvecklingsländerna.

– Handel och näringsliv har en avgörande betydelse för utvecklingsländers förmåga att förena ett stigande välstånd med en hållbar utveckling. Svenska företag påverkar länderna positivt dels genom sina produkter, dels genom kunskapsöverföring.

Karin Aase nämner att en ökad samordning av bistånd och handel leder till att nya marknader och arbetstillfällen skapas, vilket i sin tur kan leda till fler innovationer.

– Vår teknikindustri överför ”know-how” som bidrar till utvecklingsländernas egen innovationskraft. Stöd till exempelvis investeringar i infrastruktur, kapacitetsutbyggnad och utbildning ger förutsättningar för teknikutveckling och innovation.

För att den samordnande politiken ska ge bäst utdelning behövs en sammanhållen strategi, menar Karin Aase, och tillägger att det är bra att detta redan är på gång. Hon poängterar att det är viktigt att tänka på både kort och lång sikt.

– Det är också viktigt att exportfinansieringen är effektiv och kompletterande, det vill säga att det inte finns glapp där affärer kan trilla igenom.

– Det behöver också finnas en samordning så att finansieringen och främjandet drar i samma riktning, avslutar hon.